Josefin Nilsson

Allsång på Skansen. Den sjunde augusti 2001 gråter Lasse Berghagen i kulissen.

Det är Josefin Nilsson som står på scen.

»Älska mig för den jag är«, sjunger hon och magin tätnar över Djurgården och i två miljoner tv-soffor.

Men svepande tv-bilder från Solliden visar hur orosmolnen över Södermalm tornar upp sig.

Josefin Nilsson hittades död för några veckor sedan, bara 46 år gammal. »Josa«, som de närmaste kallade henne, dog hemma på Gotland, vid havet, i en fiskeby någon mil norr om Visby. Byn heter Själsö.

Tillsammans med sin storasyster Marie byggde Josefin Nilsson ett konstnärskap som går utanför det mesta. Ainbusk Singers hette deras skapelse och var något så ovanligt som en musikalisk slottsbyggnad. Arkitekterna var: Väder och Vind, Närhet, Kamratskap och Musikalitet. Inte en enda manager eller agent skymtades vid horisonten under uppförandet. Byggår: 1983. Byggnadsmaterial: gotländsk rauk.

Raukar, ni vet: när relativt mjukare bergarter vid stränder eroderas av havet och en hårdare kärna av kalksten blir kvar.

Med sin gotländska stolthet, trygghet och entusiasm rev de Ringmuren och gav sig ut på turné.  De hade snart intagit Sverige med succéerna »Jag mötte Lassie« och »Älska mig«, men de gjorde så oändligt mycket mer än så. De blev förebilder. Josefin Nilsson som den självlysande stjärnan, kärleksfullt uppbackad av syster Marie.

För kvinnor i dag, de runt 40, har Ainbusk spelat en betydande roll. En beundrarinna skriver efter en konsert:

»När Josefin sjöng höll vi andan. Vi ville liksom inte störa. Hon var så ärlig, utlämnande och naken. Det var lätt att tro på vad hon sjöng.«

Det var samma sak som drabbade Lasse Berghagen och många av oss andra den där magiska kvällen på Skansen. Hur kan en tjej från byn När på södra Gotland få en hel nation att gråta till »Älska mig för den jag är«? Storasyster Marie tog båten till fastlandet och gick på skrivarkurs en helg. Och kom hem som brinnande radikalfeminist.

Tillbaka i Visby vaccinerade hon snabbt såväl syster Josefin som de övriga Ainbuskarna Annelie Roswall och Birgitta Jakobsson från den gubbsjuka som härjade i musikbranschen på 80-talet. När de självutnämnda alfahannarna Bert och Billy ville ha mer trallvänlighet och kortare kjolar ville Ainbuskarna något annat.

De satte på sig nätstrumporna och sa: »Vi sjunger inga snälla sånger längre. Vi är inte artister för sakens skull, vi måste ha något att säga.« »Händerna på täcket för jag är kvinna och inget jävla skjut.«

Vaccinationen bäddade bland annat för scenshowerna »Rena lakan«, »Händerna på täcket«, »Drak-Ullas döttrar« och inte minst succén »Greatest Tits«.

När hon tömd på energi kom i säng -efter showerna, kanske efter ett glas vin eller två, bäddade hon ner sig ordentligt. Alltid två kuddar ordentligt tillpuffade. Under överläppen. Josefin sov inte bara bra, hon snusade också. Dygnet runt.

Kärleken var ett ofta komplicerat kapitel för Josefin Nilsson. Efter ett antal rygg- och höftoperationer konstaterar hon i en av sina sista intervjuer: »Jag tror på kärleken, men inte till vilket pris som helst. Det har mer handlat om att överleva än att leva.«  När det var dags för personintervjuer i veckopressen hade Josefin svaret under rubriken »Familj« väl förberett:

– Jag är singel. Jag är min egen kvinnas man.

En annan mans kvinna blev hon dock under perioder. Bland annat under inspelningen av biosuccén »Adam och Eva« 1997. Hannes Holm regisserade och Josefin tog regin på stort allvar. Hon skulle medverka i ytterligare en kassasuccé, »Det blir aldrig som man tänkt sig« 2000.

Josefin Nilsson fick under sin livstid uppskattning även utanför scenen. Povel Ramels Karamellodiktpris, Priset till Tage Danielssons minne och Ulla Billquistpriset för att nämna några.

Josefines sista föreställning blev »Systrarna Sisters« tillsammans med Marie. Det hann bli drygt 20 utsålda föreställningar på länsteatern på Gotland. Tanken var att ta showen till fastlandet nu till våren.

Josefin Nilsson brände sitt ljus från båda ändar. Alstrade värme, kärlek och en glödande pondus när det handlade om konstens och unga kvinnors rätt att ta plats.