Kaj Heino

Först en tanke att lägga på minnet: det är mer som förenar, än som skiljer oss åt. Jag återkommer till det i slutet av texten.

Kaj Heino dog visserligen av en olyckshändelse, men hans liv var sannerligen ingen olyckshändelse. Eller som poeten Gunnar Ekelöf uttrycker saken: »Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.«

I Sverige blev Heino en välkänd hbtqi-profil, för att använda sig av kvällstidningsprosa. Det vill säga han kämpade för homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner samt intersexuellas lika rättigheter. Regnbågsflaggan var Heinos flagga och han var med och startade Pridefestivalen i Göteborg.

Men hans aktivism sträckte sig också till antirasism och för ett humant flyktingmottagande. Han var ordförande för RFSL Göteborg i sex år, aktiv i Göteborgs rättighetscenter och Refugee Welcome.

Kaj Heino var född och uppvuxen i Åbolands skärgård i Finland. Han flyttade till Vasa där han hade tänkt utbilda sig till lärare. Men efter tolv år hade han fortfarande inte tagit någon examen; studentspex, körsång och föreningsliv kom hela tiden emellan.

Heino kom ut på 1990-talet, genom en helsidesartikel i Vasabladet. En och annan i hans närhet hoppades kanske att det bara var en fas som skulle växa bort, men för de flesta var det ingen nyhet att Heino var gay. Han blev snabbt en förebild för den yngre generationens homosexuella i Vasa. Att utmana ett socialt stigma krävde mod, inte bara en öppen och rättfram stil. På studentkårens årsfest – klädsel: frack och långklänning – hade han en gång med sig Mark Levengood som bordssällskap.

Kaj Heino var också aktiv i studentpolitiken, i scoutrörelsen, han kandiderade i borgerliga Svenska folkpartiet till riksdagsvalet 2003. Han var medlem i finska RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, och ordförande för Vasa Seta, en människorättsorganisation för sexuella minoriteter och könsminoriteter.

Gayklimatet i Finland är betydligt tuffare än i Sverige, vilket förmodligen bidrog till hans flytt västerut. Här fick han användning för sin melodiösa finlandssvenska, som hjälpte honom att lägga fram en tillrättavisning utan att någon kunde bli arg på honom. Samtidigt lös Heino och hans knallrosa skägg upp i en grå omgivning. Han kombinerade aktivistens brinnande engagemang med föreningsrävens metodiska lugn.

Rötterna till Finland var starka. Efter att ha firat jul hemma hos föräldrarna hade han alltid med sig sin mammas hemlagade leverlåda i bagaget, som han delade med sig av.

När han var ute på resa skickade han alltid vykort till nära och kära, men kom sällan ihåg adressen. Korten kom fram på alla möjliga sätt. Han glömde också ofta bort andras födelsedagar.

»Orädd« och »öppen« är två återkommande beskrivningar av Kaj Heino och kanske är det logiskt att Heino använde sig av Facebook för att komma ut en andra gång. I augusti 2014 berättade han att »jag är bdsm-utövare, masochist och undergiven.« Han lade också upp en bild av sin nypiskade rygg.

Då ska man veta att läderbögar är lågstatus i de gaykretsar som inte vill sticka ut. Som undergiven läderbög står man dessutom längst ner på stegen. För att orka komma ut en andra gång lär han ha haft nytta av såväl sin oräddhet som sin öppenhet.

Kaj Heino avslutade sin Facebook-uppdatering så här:

»Vill du prata med mej om det så får du gärna, men vill du helst slippa så är det helt ok. Så länge du vet att detta är en del av mej och jag mår bra av det.«

Och det tar oss tillbaka till de inledande raderna. När jag skulle börja skriva de här minnesorden över Kaj Heino hade jag först fullt sjå med att smälta en för mig okänd terminologi: läderbögar, björnkultur, shibarirep, halvstryphalsband. Det är lätt att tappa bort människan bakom tingeltanglet.

På 1990-talet och början av 2000-talet var Kaj Heino ordförande för en studentkör i Vasa som heter Pedavoces i Vasa. Ett dygn efter Heinos död samlas körmedlemmarna i en gymnastiksal för att hedra hans minne. De står i ring, i strumplästen och klädda i jeans och T-tröjor, och framför »Kväll« av Gunnar Persson. De framför stycket med sådan ömhet och sådan respekt att plötsligt står han där, Kaj Heino, som den människa han var och påminner oss om att det är mer som förenar, än som skiljer oss åt. Såväl i livet som i döden.

Kaj Heino lämnar efter sig föräldrarna Runa och Tapio, brodern Harri med sönerna Lukas och Isak samt Haket-familjen i Göteborg.