Karin Björquist gjorde vardagen vackrare

Formgivarna som skapade glasen, porslinet, kläderna och möblerna i samarbete med industrin under 1900-talet försvinner en efter en. Fabrikerna finns inte heller kvar. Karin Björquist ingår i den skaran. Men hennes serviser står sig; till vardags i skolmatsalar, till fest på Nobelmiddagen i Blå hallen i Stadshuset.

1946 anställdes 19-åriga Karin på porslinsfabriken Gustavsberg som praktikant hos nestorn Wilhelm Kåge. Efter Konstfack kom hon tillbaka och fick en egen ateljé på fabriken. Hon kom att tillbringa halva 1900-talet i den miljön.

Vuxna svenskar som inte någon gång druckit ur en kopp formgiven av Karin Björquist finns nog inte. Ett tjugotal serviser med namn som Vardag, Röd kant, Igloo, Cobolt och Stockholm har använts, inte bara i hemmet, utan också på restauranger och i skolmatsalar.

Karin Björquist arbetade – som flera andra svenska formgivare under de gyllene åren från mitten av 1900-talet – för att göra vardagen vackrare för vanligt folk. Funktion och form i enkelhet. Man förverkligade Svenska slöjdföreningens program från 1919, som hade just fältropet »Vackrare vardagsvara«.

Servisen Vardag – i mörkt grön halvblank transparent glasyr – var hennes första servis. Den var tänkt att ge unga möjlighet att köpa en vardagsservis till överkomligt pris. Kopparna hade greppvänliga hänklar. De skulle kännas »rätt i handen«. Innan hållbarhet blivit ordet på modet visste Karin Björquist vad det betydde i praktiken. En googling bort kan man i dag köpa tre kaffekoppar i fint skick för ett par hundra.

Snart kommer tv-sändningen från Nobelmiddagen att zooma in porslinet. Det var Karin Björquist som fick uppdraget att skapa 1900-talets moderna festservis inför Nobelstiftelsens 90-årsjubileum 1991. Servisens färger är vitt, grönt, blått och gult. Och massor av guld. Nobelkoppen har inte bara en hänkel som är elegant. Den är också greppvänlig för att passa den darrigaste hand. Det vackra är tidlöst. Nobelservisen står sig, kanske ända till den dag då en Nobelpristagare i litteratur tar plats vid honnörsbordet.

På Gustavsberg fanns både Wilhelm Kåge och Stig Lindberg, två giganter som Karin Björquist skulle tävla med i början av sin karriär. Det var inte alltid så lätt, men genombrottet kom med den första separatutställningen på NK 1956. Pres-sen blev imponerad av hennes »raffinemang av klarhet, styrka och ändamåls­enlighet«.

Det var på Gustavsberg som Karin Björquist i hela sitt professionella liv ägnade sig åt framför allt vardagens serietillverkade bruksgods. Det var i allt från stengods till olika sorters porslin. Gustavsberg var den enda tillverkaren av benporslin i Europa utanför England. I slutet av 60-talet ökade produktionen av detta porslin och Karin

Björquist fick i uppdrag att ta fram ett nytt sortiment för restaurangbruk. Den stapelbara servisen med namnet BL från 1970 blev en klassiker i restaurangvärlden.

Några år in på 80-talet kom den vita basservicen Stockholm i benporslin. Den fick 1987 designpris och beskrevs i tidningen Form med orden: »det finaste keramiska materialet har kommit till heders igen som ett tecken på 80-talets längtan efter kvalitet och förfining«.

Ungefär samtidigt började den enda svenskägda porslinsfabriken gå dåligt. Gustavsberg gick med förlust 1985 och ett par år senare köptes företaget upp av finländska Wärtsiläkoncernen och slogs ihop med Rörstrand.

Karin Björquist, som hade haft förmånen att arbeta med chefer och ägare som hon delade värdegrund med, blev besviken.

»För mig kändes det hela mycket smärtsamt och som en okunnig och minst sagt diskutabel affär«, skriver hon i boken, »Karin Björquist«, som gavs ut för ett par år sedan.

I ett brev till journalisten Petter Eklund beklagar hon sig: »Jag försöker glömma Gustavsberg, men lyckas inte.«

Bredden i Karin Björquist produktion imponerar. Hon gjorde också ett trettiotal keramiska utsmyckningar för offentliga och privata miljöer, bland annat Riksbankens badanläggning och Mariatorgets tunnelbanestation. De veckade väggarna omöjliggör klotter och annat skräp.

Karin Björquist föddes i Säffle. Där finns sedan oktobers början en permanent utställning av hennes verk i Medborgarhuset.