Karin Söder

Första gången jag träffade Karin Söder gällde det kvinnorepresentationen i politiken och hon var ny riksdagsledamot, sista gången talade vi om Selma Lagerlöf och Karin Söder var ordförande i Lagerlöfsällskapet. Däremellan låg ett liv i politiken under centerns storhetstid, det vill säga Fälldin-eran.

Karin Söder valdes till riksdagen samtidigt som Thorbjörn Fälldin blev partiledare. Och 1976 blev hon utrikesminister i Thorbjörn Fälldins regering, den första borgerliga på 44 år. Jag vill inte påstå att utnämningen av Karin Söder var lika omskakande som den borgerliga valsegern men inte var hon precis tippad på den posten. Utnämningen visade två saker: centerpartiets tyngd som det största borgerliga partiet och centerkvinnornas tyngd i sitt parti. Det sista var inte lätt att smälta för oss stadsliberala feminister, vi som var så mycket mer pålästa.

Utrikesministerskapet varade bara två år men Karin Söder öppnade dörren för många fler, i dag är Sverige inne på sin sjätte kvinnliga utrikesminister.       

Sedan var hon första kvinna på socialministerposten – 1979–1982. Det var en post som under decennier av socialdemokratiskt styre hade utvecklats till alla goda gåvors givare. Men så var det inte längre, de internationella oljekriserna och den hemlagade inflationen satte stopp. Nu skulle politiken läggas om och för första gången introducerades begreppet nedskärningar av offentliga utgifter.

Karin Söder kunde ändå stå för några reformer, bland annat det så kallade flerbarnstillägget. Och så förstås stängningen av Systembolaget på lördagar, ett utslag av svensk alkoholpolitisk särlagstiftning som i dag verkar uråldrig.

1982 på hösten var regeringsåren över och Karin Söder riksdagsledamot i opposition. De treåriga mandatperioderna gav inte mycket andrum. Valet 1985 bekräftade centerns nedgång och placerade moderaterna i täten av de borgerliga partierna. Utgången överraskade bara centerpartisterna. De var sedan femton år inställda på att leda. De tog ut besvikelsen på partiledaren. Thorbjörn Fälldin avgick, eller avsattes som han själv menade. Kvickt skulle partiet ha en ny ledare. Karin Söder, som var vice, trädde till.

Det måste ha kostat på. Hon hade stått tillsammans med Thorbjörn Fälldin och var ingalunda den som ledde kritiken av honom. Men nu gällde det att samla partiet efter nederlaget – och då blev den lojala kvinnan med gott namn och lång erfarenhet lösningen. Karin Söder var åter i en pionjärposition, den första kvinnan att leda ett riksdagsparti.

Också här har hon fått efterföljare, centern har nu sin tredje kvinnliga ledare.

Påfrestningarna blev emellertid stora. Karin Söder drabbades av en allvarlig sjukdom som tvang henne lämna posten som partiledare redan efter ett och ett halvt år. Hon lämnade över till Olof Johansson, en centerradikal – om nu ett sådant begrepp är tänkbart. Han lyckades stanna kvar över tre val, i vilka centern stannade på en blygsam position.

När Karin Söder 1991 lämnade riksdagen var alltså centerns storhetstid över. Den var nära förbunden med Fälldins ledarskap och hans generation centerpartister. De hade sin skolning i folkrörelsecentern, var praktiskt inriktade och hade rykte som kompromissvilliga. Men så kom kärnkraftsfrågan och centerfolket blev förbytt: ingen regeringspost skulle kunna få Fälldin att kompromissa.

Det var förbluffande. Plötsligt stod det småborgerliga partiet tillsammans med vänstern och all sköns folkliga proteströrelser. Denna omaka allians höll också efter folkomröstningen 1980. Nu är den sedan länge förpassad till partiets arkiv.

Karin Söder, lärarinnan från Värmland med de varma ögonen och de stora uggleglasögonen, prydde sig också med protestmärkena. Men det fanns kavajer och tröjor där dessa märken satt mer naturligt.

Karin Söder var inte endimensionell. Hon hade ett starkt engagemang för Norden och var aktiv i Nordiska rådet, för humanitet och var ordförande i Rädda Barnen i tolv år. Och för litteraturen: hon ledde Lagerlöfsällskapet i sju år.

Och så förstås för kvinnors möjligheter. Karin Söder visste rätt mycket om manliga försåt och buffligt uppträdande men hon hade självkänsla nog att stå på sig. Så fick hon sin pionjärstatus.