Karl-Erik »Calle« Palmér

Förra gången det var fotbolls-VM i Brasilien deltog 13 nationer i stället för 32. Många ställde inte ens upp i kvalet, andra drog sig ur trots att de kvalificerat sig: resan till Sydamerika var lång och besvärlig år 1950 och världen låg fortfarande i ruiner efter andra världskriget. Men Sverige var med och lyckades bli trea trots att vi ställde upp med vad många kallade ett B-lag.

Calle Palmér var den siste överlevande ur det svenska laget. Han var ett monument över en förgången tid. När han skulle spela sin första allsvenska match för Malmö FF höll han på att missa avspark, för att åskådarna som trängdes för att komma in vägrade att släppa förbi honom: ingen trodde på hans bedyranden att han skulle spela för hemmalaget.

Det var tider när en ung fotbollsstjärna fortfarande kunde vara anonym. Det var också tiden när det fanns värden som gick före nationella idrottsframgångar: amatöridealet till exempel. Det blev Calle Palmérs lycka, för efter det svenska OS-guldet 1948 hade alla de bästa svenska anfallarna försvunnit till proffslivet. Den svenska idrottsrörelsen vägrade att acceptera professionalism och hade nyligen diskvalificerat de legendariska löparna Gunder Hägg, Arne Andersson och Henry Kälarne för att ha tagit emot pengar för att springa. Nu gjorde man likadant med fotbollsproffsen. 20-årige Palmér kallades in och gjorde alla Sveriges mål i den av-görande VM-kvalmatchen mot Irland (3–1) i november 1949.

Han var den specialiserade måltjuv som fortfarande tilläts existera i den tidens oskuldsfulla fotboll: »Palmér uträttade visserligen inte mycket positivt ute på plan utan verkade där nästan vemodigt borta med vinden«, skrev DN:s »R:et« Eklöw i sin rapport från matchen, »men framför mål var han den iskalla hjärnan som med sin goda placeringsförmåga och sitt nära nog klockrena tillslag på bollen placerade tre kulor i mål.«

Ändå var det knappt att han kom i väg till VM. Det nationella försvarsintresset var en annan sak som var viktigare än fotboll året när Koreakriget bröt ut. Först ett personligt ingripande av försvarsminister Allan Vougt som gjorde att Palmér fick permission från värnplikten bara två dagar före avresa till Brasilien. Där blev det alltså en sensationell tredjeplats för det landslag som av svenska tidningar kallats »den stympade, funktionsodugliga resten« och Palmér gjorde det sista och avgörande målet när bronset säkrades genom en 3–1-seger i den avslutande matchen mot Spanien. En funktionär överlämnade medaljerna i en påse till Palmér som fick dela ut dem till de andra i laget.

En proffskarriär följde också för Palmér. Han blev en av alla de svenska fotbollsarbetare som var utspridda över femtiotalets Italien – för hans del i lilla Legnano utanför Milano som gjorde sina få säsonger i italienska förstaligan. Det gjorde honom till lokal hjälte, som en av klubbens få internationella profiler någonsin, men gjorde också att han försvann från den svenska fotbollshorisonten. Proffsen var bannlysta under hela 1950-talet av en landslagsledning som därmed förstörde Sveriges bästa förutsättningar någonsin i den internationella fotbollskonkurrensen, och när de kallades hem igen, till VM på hemmaplan 1958, var Palmér inte aktuell. När han till sist fick chansen i storklubben Juventus hade ljumskarna börjat krångla och det blev bara tre matcher på en säsong. Samma ljumskar förstörde en kort comeback i Malmö FF och 1960 la Palmér av, bara 31 år gammal.

I stället värvades han, efter hemkomsten till Malmö, som sportjournalist åt lokaltidningarna Arbetet och Sydsvenskan. Även där är han ett monument över en gången tid. Han anställdes i sin egenskap av bygdens stjärna med nära band till den lokala storklubben, han hade en fot kvar i omklädningsrummet, han var en vänlig och humoristisk herre som gärna drog samma roliga anekdoter i pressrummet som hundra gånger förr, hans kolleger älskade honom men ansåg att han egentligen var alldeles för snäll. Men, som han själv var förtjust i att säga: det var bättre än att jobba.