Katarina Hahr

En minut och 30 sekunder in i Katarina Hahrs sista radiointervju, utlagd som podd någon dag före hennes hastiga död, inser du både hennes tragiska livssituation och hennes genialitet.

I öppningen sitter en författare och rikemansdotter, Cecilia Gyllenhammar, vid mikrofonen och bekänner sin skuld över att hon skrivit en elak bok om sin mamma.

Hahr bryter in: »Skulle du kunna berätta hur du ser ut i dag  …”

I den överraskande meningen får Hahr dels sin gäst att skildra sig själv – »jag bär tuffa kläder, boots, håret är lite rött och jag klipper det själv« – dels avspänt skildra sin egen unika situation: själv är jag blind.

Det var radioreporterns öde och det präglade hennes liv och karriär. Hon hade under uppväxten drabbats av kronisk irit (inflammation i ögats iris), vilket ledde till rödögdhet och ljuskänslighet. 30 år gammal blev Hahr en av de första i Sverige att genomgå en hornhinnetransplantation. Trots lyckad operation tillstötte näthinneavlossning. Hahr miste som 31-åring synen till följd av en regnbågshinneinflammation.

»Jag var«, berättade hon senare, »helt knäckt. Man sa först att jag skulle bli förtidspensionär. Men jag vägrade. Jag har kämpat mot alla odds och har bevisat att det går att jobba trots ett funktionshinder.« 

Det gjorde henne bitter och försatte henne stundtals i depressioner. Men samtidigt skärptes andra sinnen. Sin synskada till trots såg hon mer än de flesta vad som rörde sig i en människa. Det gjorde henne till mästare i intima intervjuer att med naturlighet närma sig människans smärtpunkter.

Den framgångsrike poddaren Sigge Eklund satt framför hennes mikrofon och bekände sin avund. Skådespelaren Shebly Niavarani talade om sin ångest som gick över i panikattacker. Kolumnisten Bengt Ohlsson vittnade om hur han är konflikt­rädd och dramatikern Martina Montelius skildrade hur hon kände sig  »nermejad av panikångest«.

Katarina hahr hade fått sin utbildning på Calle Flygare Teaterskola och medverkade i ett antal Dramaten-uppsättningar innan hon vid Journalisthögskolan i Stockholm skolade om sig och därefter först blev programledare på Radio Gotland. 

Sveriges radio, hennes arbetsgivare, beskrev Hahr som »en särskilt begåvad intervjuare. Hon lyckades komma under huden på några av vår tids mest intervjuvana kulturpersonligheter och få dem att berätta något nytt«.

Gyllenhammar, som grillades så hårt, har beskrivit Hahrs teknik: »Det blev så innerligt med henne, samtidigt som det var helt öppet. Hon var rolig, öppen och fräck på ett charmigt sätt.«

Samtidigt fick Hahr insikt i handikappades behov. Två intellektuella damer tog sig under ett decennium tid att i Stockholm varje vecka samla en skara synskadade kring sig och med dem diskutera vad som rört sig i Sverige och världen. Det blev highbrow i överkant. De ringde Hahr och frågade: 

»Du som själv vet, vad är ni verkligen intresserade av?«

Hahr (namnet härstammar från den tyska släkten Haar) svarade: »Vi är som ni andra. Vi vill veta hur folk har det. Hur dom är klädda. Vad som händer på deras fester. Berätta inte bara vad som står i Guardian. Köp svensk Damtidning!«

Hahr var samtidigt en kämpe för sina egna rättigheter. Hon lät sig köras över av hårdhudade byråkrater. Hon förde en utdragen kamp mot Stockholms stad för sin rätt att ha en assistent; hon behövde ju på grund av sitt jobb – produktionen av programserier Samtal pågår, Välviljans apartheid och Katarina Hahr möter – röra sig mycket ute på stan. »För mig har det varit en frihet att ha det stödet«, sa hon. 

Hon vann kampen.