»Kenneth Johansson betydelse för svensk tennis är enorm«
En novembermorgon 2013 fastnade jag vid ett av fönsterborden i Stockholms tennishall i Kristineberg, absorberad av tempot på banan alldeles nedanför. Björn Borg och Kenneth Johansson jagade varandra från hörn till hörn. På en bänk under domarstolen följde en äldre herre i svart kostym och vit skjorta spelet under stort allvar. Det var Björns upptäckare och mångårige tränare Percy Rosberg. Vid varje sidbyte reste sig Percy upp, ställde sig med händerna på ryggen vid nätet och betraktade utan att säga ett ord spelarna medan de drack vatten. Så gick Kenneth och Björn ut på banan igen.
En tennishall är ett eget universum. Människor står i förbindelse med varandra med forehand- och backhandslag. Björns blickar, ett leende efter att ha lurats av en stoppboll, avslöjade att han beundrade Kenneths spelskicklighet. Kenneth var snabb på fötterna. Med sin lekfulla tennis kunde han hålla i bollen hur länge som helst. Han hade en schackliknande förmåga att hitta blottor i motståndarens spel.
Kenneth Johansson var omtyckt utöver det vanliga, av påfallande många. Både på banan och i livet. Det var helt naturligt. En följd av hans öppna och ödmjuka sätt, hans intresse för människor, att han brann för allvaret i en utmaning och samtidigt alltid hade plats för garvet.
Kenneth växte upp i Vaxholm under den svenska tennisboom som fick sin gnistrande start med Janne Lundqvist och tv-sändningarna och som exploderade med Björn Borg.
Kenneth var en extrem bollbegåvning. Han spelade tennis för att det var det roligaste han visste, och tog sig upp i den absoluta toppen i sin åldersklass och tampades med Stefan Edberg som junior. Men i stället för att försöka slå sig fram som proffs, satsade han på en civil karriär. Kenneth pappa drev ett bussbolag och Kenneth utbildade sig till civilekonom Vid 32 års ålder tog han över som vd för Westins Buss. Kenneth blev framgångsrik, var mån om – och omtyckt av – personalen och gjorde bolaget till ett av de ledande i branschen.
Hans kamrater pratade om att Kenneth levde dubbelt såfort som dem. Han gav allt i alla lägen, var i ständig rörelse, fick en stor familj – fem barn – och som 35-åring började han att tävla i tennisens veteranklass. Han vann veteran-SM, hade vänner i tennishallar överallt.
Lika omtyckt var han som samtalspartner, inspiratör, historieberättare och – bland de närmaste – förmedlare av inte nödvändigtvis bara insmickrande sanningar. Som spelare ville han alltid bli bättre.
Häromåret bad han drygt 80-årige Percy Rosberg om hjälp med att utveckla sin backhand. Det skurna slaget behövde kompletteras med en topspinvariant tyckte han. Veteranmotståndarna kunde ju annars angripa den något passiva varianten och storma fram på nät. Percy jobbade lite med Kenneth. Därefter fick vännerna vänja sig vid något nytt: Varje gång någon attackerade Kenneths backhand tog han ett par snabba steg, mötte bollen, ropade »PERCY« så att det ekade i hela hallen och vräkte oftast in en perfekt toppad passering. Det var Kenneth i ett nötskal. Instinkten att vinna fick aldrig bli större än glädjen i att spela och leka. Den inställningen präglade hans tid som ordförande för Sveriges tennisveteraner mellan 2007 och 2018. Med sin respekt och lustfyllda syn på hur man uppträder på en tennisbana blev Kenneth en motvikt till alltför många veteraners benägenhet att fuska vidtveksamma bollar. Hans betydelse för svensk veterantennis är svår att överskatta.
En av sina sista dagar i livet kom Kenneth förbi hallen i Kristineberg, slog sig ner i en fåtölj – men inte sin vanliga – och började snacka utan att ha något särskilt ärende. Han hade bara vägarna förbi, ville byta några ord om tillvaron. Kenneth strängade om sina racketar, som vanligt noggrant. Han lämnade aldrig något till slumpen.
Några dagar senare var han borta. Känslan av att döden tog fel kille är stark i tennissverige.
