Kent Finell

I efterhand framstår det som att Kent Finell hade yrkesbanan utstakad för sig redan från början. Åtminstone när man hör från hans vänner att han brukade stänga in sig på toaletten hemma i Karlstad redan som femåring och låtsas vara hallåman.

Han spelade knattefotboll och brottades i flugviktsklassen, och intresset för idrott skulle hålla i sig även sedan han själv lagt av med det på grund av att hans syn var lite begränsad. Medan han fortfarande gick i skolan började han frilansa och rapportera om idrott och allmännyheter i värmländsk radio. Det hände att han var tvungen att skolka från plugget för att hinna ta sina pass, och han undrade lite hur det kom sig att hans lärare och rektor aldrig kom på honom med det, att livesända radio är ju knappast någon särskilt hemlig verksamhet. Han frågade dem om det långt senare, på en återträff, och de berättade att de så klart visste vad han gjorde, men att de också förstod att han hade talang för det. De hade helt enkelt låtit honom hållas.

Från Värmlands lokalradio kom han så småningom till Stockholm, där han ganska snabbt engagerades till underhållningsredaktionen. Han åkte runt i landet och vaskade fram talanger, enligt den tidens »Idol«-koncept. Han gjorde trafikprogrammet »På väg«, reseprogrammet »Turistsverige runt«, frågeprogrammet »Skvallerbyttorna«, och massor av personporträtt. Dessutom producerade han det omåttligt populära programmet »Frukostklubben« med Sigge Fürst.

Han var också tidig med morgonprogram av det slag vi är vana vid från tv i dag, med nyheter och aktualiteter blandat med lite mat, mode och kändisar. Han och Mona Krantz (som också var ett par privat) gjorde »Gomorron« i en form som var banbrytande: de kunde ligga hemma i sängen och dricka te och läsa tidningen, och kommentera nyhetsflödet den vägen, vilket naturligtvis var på tvärs mot alla konventioner om vad seriös radio skulle vara i brytningen mellan sextio- och sjuttiotal. Det var ett helt nytt koncept som blev hatat av somliga men älskat av många fler. Det programmet hade flera miljoner lyssnare.

Lyssnarsiffrorna för enskilda radioprogram var helt andra på den tiden än vad de är i dag, vilket också gjorde att den tidens radioprofiler, inte minst på underhållningssidan, fick stjärnstatus och hamnade på löpsedlarna. Där satt också Kent Finell kvar då och då under resten av sitt liv.

Framför allt är väl Kent Finell numera mest ihågkommen som »Mr Svensktoppen«. Han tog över det programmet från Ulf Elfving 1973 och skulle komma att leda det, i olika omgångar, i över 20 år. Några år senare träffade han Jahn Backström på nattklubben Victoria i Kungsträdgården i centrala Stockholm, och de två skulle bli oskiljaktiga under resten av hans liv.

Kent Finells radioröst flöt in nästan som en anakronism i svenska kök ännu på 90-talet och blandade sig med de långa helgmorgnarnas kaffedoft. Den var en tidsmarkör som hängde kvar från en tidigare epoks radiounderhållning, och den var lugn, säker och trygghetsskapande.

Och mycket vänlig. Kent Finell hade en medfödd begåvning för att få folk att känna sig som hemma. Han tyckte om människor, och privat blev han ofta själv festens medelpunkt, utan att behöva göra sig till på något sätt. Han tyckte om att resa, och när han inte gjorde det tyckte han om att befinna sig mitt i vimlet.

När han fick höra talas om ledningens planer på att låta artisterna på »Svensktoppen« få sjunga på andra språk än svenska så tyckte han att det var dags att tacka för sig. Han tyckte inte att det skulle vara hans program längre i så fall. »Då var det lika bra att dra, och flytta till Mallorca«, förklarade han i en intervju med Carolina Norén, som leder »Svensktoppen« numera.

I lägenheten i Palma på Mallorca levde Kent Finell och Jahn Backström sedan under större delen av året. Framför allt på takterassen, där Kent gillade att sola, läsa memoarer och lösa korsord. Det var dit de var på väg för vinterhalvåret när han hastigt rycktes bort.