Kerstin Behrendtz

Den 7 oktober 2017 sändes Jukebox i P4 Sveriges Radio, med Kerstin Beh-rendtz vid mikrofonen. Hon arbetade med musik på Sveriges Radio i 47 år och gick i pension det året, 2017. Hon var den första kvinnliga melodiradioproducenten som blev heltidsanställd. I det där Jukebox-avsnittet konstaterade hon dels att hon ganska sällan hördes själv i radion, men också att hennes manliga kollegor i början visserligen var hjälpsamma men att de samtidigt förklarade att det där jobbet minsann var alldeles för krävande för en kvinna.

2017 fick Kerstin Behrendtz motta Radioakademins hederspris. Så här löd motiveringen: »I snart ett halvt sekel har hon med sin musikaliska fingertoppskänsla tjänat den svenska musikpubliken. År, månader, dagar och timmar där hon delat med sig av sin kunskap och underhållit Sverige. Outtröttlig, nyfiken, noggrann och lojal har hon stått i musikhändelsernas centrum. Som kvinnlig förebild kan hennes gärning inte överskattas.«

Kerstin Behrendtz växte upp i norra Stockholm och började på grammofon-arkivet för att sedan jobba som musikproducent på Melodiradion. Det var också som musikläggare för allt från »Sommar« till »Karlavagnen« och »Radiosporten« hon påverkade vår lyssnarvardag år efter år.

I det där Jukeboxprogrammet, som fortfarande finns på Sveriges Radios webb, säger hon, mycket nertonat och ödmjukt, att hon nog var »ganska bra på engelsk musik och svensk musik, för det brann jag för«. Det var roligt att gå till jobbet varje dag, säger hon och beskriver också hur hon hittade den perfekta låten till nattradion, hur det gällde att skapa (och hålla kvar) den där rätta stämningen hela sändningen. Det är en njutning att höra Kerstin Behrendtz berätta om sina tankar kring musik i radio och det är härligt att höra en musikgalning prata så osnobbigt, så helt utan prestige, om musik. Oavsett om det handlar om ZZ Top, Doobie Brothers eller Marie Bergman.

Den där osnobbigheten och förmågan att skapa en stämning, att läsa av situationen, det var nog också den som fick Sveriges Eadio att ringa in just henne vid olika katastrofer; som Estonia, Stureplansmorden och Göteborgsbranden.

Hon var jurymedlem i Swedish music hall of fame i tre år där hon bland annat var kollega med musikjournalisten och musikbranschveteranen Lars Nylin. De har känt varandra sedan skarven mellan 70- och 80-talen.

– Hon var väldigt mjuk och fin, inte en som tog för sig. Hon var omhändertagande och omtänksam, hjälpte nykomlingar på Sveriges Radio, berättade hur saker fungerade, hur man fick tag i skivor på grammofonarkivet, berättar Lars Nylin och fortsätter:

– I Swedish music hall of fame-juryn var hon så följsam och respektfull inför vad majoriteten tyckte. Hon vurmade gärna för svensk pop med rötter i 60-talet, och den första vågen av svensk pop och rock som blommade ut kring 1980. Hon vurmade också för kvinnor i modern tid, förklarar Lars Nylin.

Hans bild av Kerstin Behrendtz är att hon inte var någon karriärist, att hon inte var den som aspirerade på chefstjänster inom Sveriges Radio. I stället blev hon kvar som musikläggare i gränslandet mellan P3 och P4, för att hon älskade musiken och Sveriges Radio.

– Hon gick gärna på releasefester. När jag jobbade på skivbolag var det några från radion som alltid kom, då var hon en av dem. Hon var inte där för att dricka gratis vin utan för att det var ett socialt sammanhang som hon älskade. Det var en möjlighet att träffa likasinnade, säger Lars Nylin.

Förra sommaren träffades de i Nerja i Spanien och Lars Nylin berättar att han sällan har varit med om någon som kunde springa så mycket  »fram och tillbaka, för att sedan komma på att hon skulle ha de där grejerna i den där butiken, där hon hade varit för en timme sedan«.

Kerstin Behrendtz hade en förvirrad popprofessor i sig, menar Lars Nylin.

– Men det är nog fel ord egentligen för hon framstod inte som popnörd på det där manliga katalogiserande sättet, utan hon var mer en stor musikentusiast som arbetade med att sätta ihop radiomusik på ett väldigt intuitivt sätt.