Kim Anderzon

Kim Anderzon tänkte sig att barn valde sina föräldrar. Hennes pappa var inkallad i Åre för militärtjänstgöring 1942. Hennes mamma var bondpiga 20 mil norrut, med arbetsuppgifter som att mjölka korna och sätta potatis. De kom farande från två helt olika liv på sina cyklar av märket Hermes till en festplats i Göviken på midsommarafton det året. Kim Anderzon förklarade i ett av sina sommarprogram i Sveriges Radio att hon trodde på återfödelse, och när hon tänkte sina föräldrar komma cyklande där i den jämtländska sommaren hade hon inte varit på jorden sedan 1700-talet, då hon blev halshuggen under franska revolutionen (hon drabbades sedan ofta av halsfluss i det här livet, en rest av det tidigare).

När hennes pappas blick mötte hennes mammas såg hon till att vara beredd. Nio månader senare föddes hon i ett undangömt sköljrum i Östersund. Hon tänkte sig själv att det förebådade en nästan tvångsmässig blygsamhet hos henne. Många protesterade nog när hon sa det där om blygsamhet men hon stod på sig. Hon hade en sårbarhet i sig som hon långt senare skulle kunna ladda sina rollgestaltningar med.

Hon sa att hon lärde sig lekens betydelse av pappa och att hon fått sitt mod och sin styrka från sin mamma. Hennes farmor och farfar tog med henne till Östersunds gamla teater där de tittade på operett, som hon såg som ett drömvärldsalternativ till hennes egen påvra vardag. Förmodligen ympades hennes teaterdrömmar in redan här, men hon såg sig som präglad av Jantelagen, och hemma i Östersund var det absolut ingen som fick se dem, så hon gömde dem inom sig själv.

I realskolan hade hon svarta skinnkläder, målade ögonen med Boston Black Shine skokräm och rökte på toaletterna. Hon var också ganska bra på att inte vara där. När det var slut med skoldagarna tog hon Nordpilen ner till Stockholm och började jobba som piga i ett borgerligt hem på Lidingö. Hon verkar sedan ha vandrat sidledes in i teatervärlden. Ett tag var hon »bunny girl« efter Playboyförlaga på ett ställe i centrala Stockholm och ett tag sydde hon kläder åt primadonnan Git Gay. Så småningom började hon ta lektioner, först för Sten Larsson och sedan vid Inge Waerns teaterstudio. 

Det var där Peter Kneip, skådespelare och regissör, hittade henne när han var ute och letade efter en talang till Pistolteatern, en experimentell, fri teatergrupp som jobbade mycket med fysisk teater. Där gjorde hon scendebut i Kneips »Direktör Ubu«. »Sveriges fräckaste pjäs«, enligt tidningen Expressens löpsedel.

Hon kom att spela mycket italiensk fars. Pistolteatern hade första tjing på italienaren Dario Fos pjäser genom att hans svenske översättare Carlo Barsotti jobbade där, och det var i »Åh, vad revolutionen är härlig!! ...«, »Vi betalar inte! Vi betalar inte!«, och »En kvinna« som hon fick sitt stora genombrott på sjuttiotalet. När Dario Fo fick Nobelpriset 1997 riktades alla tv-kameror mot Kim Anderzon, eftersom hon hade varit så viktig för att popularisera honom i Sverige. Det verkade nästan som om det var hon själv som fått priset.

På Pistolteatern träffade hon också regissören Judith Hollander, som hon kom att fortsätta jobba med livet igenom. Egentligen var det meningen att hon skulle spela mot Johan Rabaeus när hans lägenhet brann ner och han inte längre kunde vara med i en planerad föreställning, då Judith Hollander föreslog för henne att hon skulle spela alla rollerna själv. »Änglasug« blev därmed hennes första soloföreställning, och den skulle komma att följas av flera. Formen passade henne bra, hon älskade publikkontakten och det intima formatet. Föreställningarna blev också succéer och spelades runt hela landet under många år. Vid det laget hade Kim Anderzon hunnit bli folkkär, inte minst för sina insatser i tv och filmer som »Sällskapsresan« och »Göta kanal«. Hon var en feministisk skådespelerare, som inte var rädd för att chocka när hon lyfte upp de politiska frågorna på scengolvet.

Hon var envis och jobbade in i det längsta, trots cancern. Hon tillhörde den generation som inte ställer in, som Helge Skoog sa till Expressen. Han spelade mot henne i hennes sista föreställning på Boulevardteatern, bara dagar innan hon dog. Pjäsen heter »Den skalliga primadonnan«.