Kjell Johansson

När jag var ung bordtennisspelare och familjen satt och tittade på »Sportspegeln« hade min mamma ett diskret knep för att lotsa mig bland lämpliga och mindre lämpliga idrottsliga förebilder.

– Det där är mammas pojke, utbrast hon när Kjell Isaksson hoppade stav eller Håkan Wickberg tekade. När Ricky Bruch hivade iväg sin diskus eller Frank Andersson brottades mot någon ryss satt mamma tyst.

Allra mest mammas pojke var Kjell »Hammaren« Johansson. Han var snygg och trevlig, en charmig gentleman både i och utanför pingishagen. Framför allt var han en kämpe. EM-gulden i singel 1964 och 1966 har jag inget eget minne av, men under VM 1967 i Stockholm såg jag honom live. Det var där han blev min största idol. Han må ha varit en mammas pojke, men jag imponerades av att han kunde vara så lång och samtidigt så snabb vid bordet. Han vann guld i dubbel med Hans Alsér och jag fick hans autograf. Efter det höll jag på honom i varje match. Kjells otur med kantbollarna under singelfinalen VM 1973 och magsjukan i Calcutta två år senare, smärtade som om de drabbat mig själv. Men en gång höll jag inte på honom. Det var i min allsvenska debut för Ängby SK. Då blottade han en tävlingsinstinkt utan gräns. Mitt lag låg i botten och Kjells var ett topplag. Kjell hade varit skadad och comebacken gick på kryckor. Han som inte förlorade två matcher ens mot Kina hade förlorat mot båda mina lagkamrater. Inför sista singeln hade vi sensationellt poängchans. Det var jag mot Kjell. Jag mot min store idol, som var chockad som ett skadeskjutet djur över sin miserabla insats. Under inslagningen var jag uppfylld av att få uppleva »Hammaren« – smashen som liknade ett skott ur en gevärsmynning. Och den kom, utan förvarning. Jag upplevde bara ett vinddrag och en dov duns i den tygförsedda gröna barriären några meter bakom. Jag lommade efter bollen. När jag gick fram till bordet igen var det min tur att bli chockad. Kjell ossade! Diskret men tydligt knöt han näven mot mig. Det var något oerhört. Kjell ossade knappt under en VM-final och där stod jag, 16 år. Jag fattade genast att jag skulle få sota för förlusterna som mina lagkamrater åsamkat honom. Det fick jag också.

1977 i Birmingham gjorde Kjell sitt sista VM. Hans kropp var sliten. Han fick inte ut max av vad han hade men stod ändå för det starkaste minnet när han gjorde en fenomenal duell mot kinesen Li Shenshi, en bollväxling som aldrig tycktes ta slut och som fick åskådarna runt centercourten att resa sig i ett långt hänfört och skrikande jubel, sånt som bara händer när en publik får vara med om något extremt sällsynt.

Något år senare, under Nordiska mästerskapen, lärde jag känna Kjell lite närmare. Han hade megastjärnestatus och ändå var han där med hela sitt hjärta i varje möte människor emellan. Utanför hagen var han uppmärksam, intagande, en resonerande jämlike. Som förbundskapten för junior­laget fick han oss att växa. Dessutom var han rolig. Replikerna satt lika träffsäkert som hammaren. Som när det var sammandrag i allsvenskan. I Ängby passade lagledningen på att suga ut mesta möjliga erfarenhet av situationen och satte ett stort gäng unga lovande spolingar på bänken. När vi satt där på en lång rad i våra gulröda overaller sa Kjell: »Har Ängby ­träningsläger?«

Idrotten gick hårt åt Kjell Johansson. Under sin aktiva tid tränade han mer och hårdare än någon annan. Han var lång, hade en krävande spelstil vid bordet och blev skadad i rygg, knä och höft. Viljan att slita under träning och längtan tillbaka till de stora matcherna i rampljuset var emellanåt för stark för att han skulle vila länge nog. Han tränade och tävlade trots smärta. Kanske var det därför som sviterna av hans idrottsliga insats förföljde honom under resten av livet.

Jag och många i Pingis-Sverige minns Kjell Johansson med djup tacksamhet. Han gjorde bordtennisen stor. Han inspirerade generationen som under 1980-talet förde Sverige till världstoppen igen. Han var en ovanligt ödmjuk och snäll världsstjärna.

Jens Fellke är frilansjournalist och författare till fyra böcker om bordtennis.