Kjell Öhman

När Kjell Öhman gjorde lumpen som signalist i Uppsala stod turnébussen utanför grindarna och väntade på honom under snart sagt varenda permis. Dem tillbringade han i folkparkerna, med orkestern Telstars.

Han hade växt upp i Årsta i Stockholm och börjat spela piano när han var fyra år och knappt nådde upp till tangenterna. Pappa jobbade i gruvan och dog av stenlunga när Kjell var nio. Mamma jobbade i affärer och på café. Barnen, åtminstone fyra av de fem, spelade musik.

Kjells syster Ingegerd jobbade i en skivaffär i Gamla stan. Hon var nere med den senaste jazzen och plockade också hem det bästa till lägenheten i Årsta, och så kom det sig att Kjell Öhman upptäckte pianisten Oscar Peterson, som kom att förbli hans förebild under hela livet – för anslaget, och svänget.

Som tolvåring följde han med Stockholms gosskör på båten Kungsholm till USA. Han ackompanjerade dem på dragspel. Men senare var det pianot som skulle gälla för honom, orgeln Hammond B3, som han började spela på i Telstars.

Telstars var en dansorkester som kom från jazzen från början men hade börjat skarva över mer mot pop eftersom det trots allt var det som gällde i början av sextiotalet. När The Beatles kom på sin första Sverigeturné var det Telstars som var förband.

Kapellmästaren Gösta Nilsson blev som en pappa för Kjell Öhman. Bland annat lärde han den självlärde musikern Öhman att läsa och skriva noter, vilket han såklart hade glädje av som arrangör senare i livet.

Inför trafikomläggningen på Kjell Öhmans födelsedag 1967 sände tv:s enda kanal en stor musiktävling i melodifestivalsanda om vem som kunde förse hela jippot med en signaturmelodi. Telstars vann med Peter Himmelstrands låt »Håll dig till höger, Svensson«, och sedan kunde de inte sluta spela den på radion för att fortsätta hålla folk på rätt sida av vägen. Till på köpet blev den en långkörare på Svensktoppen.

Efter att ha varit med i bandet Beatmakers med Boris ett tag drog han sig tillbaka från folkparkerna och tillbringade mer tid i studion och med tv-produktioner. Han kom med tiden att hinna medverka på inte mindre än 8 000 skivinspelningar. På tv var han bland annat med i Melodifestivalen, Notknäckarna, Café Luleå, Hasse och hans vänner och Allsång på Skansen. I allsången var han kapellmästare under sjutton år. Skrev samtliga arrangemang.

Under tiden höll hans hustru Alice ordning på allt administrativt och logistiskt runt omkring honom. Kjell Öhman själv hade aldrig någon aning om vad han skulle göra nästa månad.

Också efter att han hoppat av allsången 2011 fortsatte han att jobba på Skansen. Då den svenska jazzeliten, strösslad med internationella gäster, uppträdde där på sommarmåndagarna var Kjell Öhman kapellmästare i sammanlagt tio år. Vid sidan av det hade han också sina egna band Kjell Öhman Trio och Öhman Organ Grinders.

Han gjorde också dramaföreställningar med mycket musik. Kjell Öhman och sångaren Claes Jansson gjorde en om Cornelis Vreeswijk. Den spelade de över 300 gånger. Och sedan gjorde Öhman tillsammans med basisten Hans Backenroth och gitarristen Rune Gustafsson en musikalisk monolog om Nat »King« Cole.

2006 tilldelades Kjell Öhman Jan Johansson-stipendiet. Juryn prisade hans »unika förmåga att smälta in i de mest skiftande sammanhang«. När Musikerförbundet 2013 instiftade det nya hederspriset Studioräven blev Kjell Öhman den första pristagaren och fick hämta statyetten på Grammisgalan samma år.

Musiken tog honom till platser som Indien, Japan och Brasilien. Han spelade med Lasse Berghagen, Marie Fredriksson och Hasse »Kvinnaböske« Andersson, med Alice Babs och Ulf Lundell. Han spelade på religiösa plattor och plattor med barnvisor. Och han tyckte aldrig att det ena var bättre eller sämre än det andra. »Jag lyssnar på vad de vill göra, så att säga, man är ju där som en liten servicemänniska bara«, sa han till Sveriges Radios Kulturnytt när han tagit emot statyetten Studioräven.

Det var musik bara, och hans jobb var att försöka få den att låta så bra som möjligt.