Klas Ingesson

Alla pratade om hans civila yrke när de talade om Klas Ingesson. Han var skogshuggaren från Ödeshög, en länk till den tid när svenska idrottsmän fortfarande hade rejäla arbeten, gärna i skogen eller på fjället, och han förkroppsligade den sortens gammaldags idrottsman vi gärna vill tänka oss som klassiskt svensk. Stor, blond och med snusprillan under läppen. Hjärta, mer än talang. Vilja, snarare än briljans.

I VM 1994 gjorde han sin klassiska rollprestation när han med sitt osjälviska slit i det tysta bäddade för de stora, publikfriande stjärnorna i det svenska landslag som tog brons och nådde sin största framgång i modern tid: Tomas Brolin, Martin Dahlin, Kennet Andersson. Han gjorde inga mål i turneringen och när han fick den stora chansen, i bronsmatchen mot Bulgarien, passade han till rumskompisen Anders Limpar som hade varit petad och, tyckte Ingesson, behövde det bättre. Att han kommit till VM med nacken i stödkrage efter en våldsam bilkrock med en älg kändes helt stilriktigt. När vi hemma i tv-sofforna hörde att en amerikansk tv-kommentator hade utnämnt honom till »Östersjöns Maradona« skrattade vi åt det absurda i tillnamnet – om det var någonting Klas Ingesson inte var, tyckte vi, så var det ett temperamentsfullt fotbollsgeni; han var en av oss.

Det var naturligtvis inte hela sanningen. Man har inte en så lång och framgångsrik proffskarriär som Klas Ingesson – från 1990 till 2001, från IFK Göteborgs på den tiden högklassiga lag till Mechelen i Belgien, PSV Eindhoven i Holland, Sheffield Wednesday i England, Bari, Bologna och Lecce i Italien och Olympique Marseille i Frankrike – om man inte är en ganska bra fotbollsspelare. Dessutom var han inte bara den okomplicerade grovarbetaren som bara körde på. Han var en känslig själ. Han slutade i landslaget, eftersom den snåla kritiken efter VM 1994 hade tärt på honom och han kände att han inte kunde göra sig själv rättvisa på sin yttre mittfältsplats. (I sitt klubblag spelade han centralt på mittfältet, men i landslaget konkurrerade han med Jonas Thern och Stefan Schwarz, Europas på den tiden kanske bästa innermittfältsduo.) Han nobbade en comeback i EM 2000 eftersom han upplevde sig inbjuden med armbågen.

Hemkomsten efter proffskarriären blev tuff eftersom Ingesson, som av både andra och sig själv uppfattats som en enkel och chosefri natur, upptäckte att han varit beroende av den uppmärksamhet en elitfotbollsspelare alltid kan räkna med. Skogshuggaren satt i sin skogsmaskin ute i de östgötska skogarna och fick erkänna för sig själv att han saknade att stå i centrum.

Men med sin speciella rättframhet berättade Klas Ingesson om allt detta. I en hård fotbollsmiljö och en mer och mer medietränad idrottsvärld var han unikt talför och ogarderad. Det var den rättframheten, den ärligheten om sin egen svaghet, som gav skogshuggaren en ny dimension efter cancerbeskedet 2009. Han berättade öppet både om skräcken och hjälplösheten inför sjukdomen och om viljan som hjälpte honom att kämpa vidare; han utstrålade någon sorts grundläggande mänsklig anständighet.

Jag träffade honom i april i år. Då hade han precis fått jobbet som manager i allsvenska toppklubben Elfsborg, bara för att tvingas konstatera att följdsjukdomarna brutit ner kroppen på honom. Han satt i rullstol, med en blå kontusion på handen efter morgonens provtagning och ansiktet svullet av kortisonbehandlingen, men det var omöjligt att bli för känslosam i situationen.

Ingesson hade ett sätt som förbjöd det: det kändes inte som falsk heroism, bara ärlighet. Mest var han orolig för att sjukdomen skulle göra att spelarna inte skulle våga tala öppet till honom: »Jag vill inte ha nån jävla hänsyn. Rätt i ansiktet ska det vara!« Om framtiden var han kortfattad: »Jag kör tills det är färdigt«, sa han. Så blev det också: han lämnade managerjobbet i Elfsborg i oktober i år, när han till sist tvingades konstatera att han inte orkade längre. Bara en vecka senare var det färdigt.