Knut Carlqvist

Till Knut Carlqvists obestridliga förtjänster – de var inte få – hörde att han ägde en realistisk uppfattning om sig själv. Hade jag inte varit en »sådan komplett tjurskalle«, skrev han när den dödliga sjukdomen satt sina klor i honom, skulle jag ha fått så oändligt mycket mera uträttat! Han visste, efter sin tredje operation i huvudet, att »oddsen inte är så att man faller i fioler överväldigad«. »Falla i fioler«, tillfogade han: idiomatiskt uttryck som går att hänföra till KC.

En originell skribent var han, bland de allra mest begåvade av dem som råkade födas efter andra världskriget. De tillhörde en uppbrottsgeneration; hos honom pågick uppbrottet hela tiden. In i akademin kom han som ett yrväder. Lärd, språkkunnig, humoristisk. Ville omvälva synen på svensk medeltid och statsbildandet. Men på den universitetsinstitution han knöt sig till pågick ideologiska strider och han vann dem – med påföljd att institutionen lades ned och avhandlingen inte kunde läggas fram.

Långt senare tog han revansch med en bok om Erik XIV; den upprörde fackhistoriker och inspirerade till en våren 2010 aktuell föreställning på Folkoperan.

I Uppsala bedrev han kårpolitik under turbulenta år, blev ombudsman och vice kårordförande. Oförliknelig är hans satiriska journalistik i studenttidningen Ergo. Under märket Mac the Finger slaktade han kor på löpande band. En gång blev han uppkallad till pressombudsmannen och förhörd om sin kvinnosyn. Det muntrade upp honom. Mothugg hellre än misshugg!

Hans fördragsamhet med knäppgökar inom höger och vänster var annars beskedlig – därför att han ingick i traditionen från encyklopedisterna, de som hade modet att ställa sig i vägen för enfald av vilket slag det än kunde vara. Argus blev typiskt nog namnet på ett parti och en periodisk skrift, båda kortlivade, som han formade efter att ha gjort sig omöjlig hos sektvänstern.

Från Gotland opererade han i närmare tre decennier, en intellektuell diversearbetare. I »Vem är det« noteras han som vice ordförande i Hoburgs ridklubb. Till fastlandet tog han sig för att spela schack på avancerad amatörnivå. Livslånga favoriter var Machiavelli och Ross Macdonald.

En lycklig tid hade han som kulturredaktör på Finanstidningen under senare delen av nittiotalet och in på nya seklet – ett fasligt pendlande blev det då. Vissa frågor bet han sig fast i. Estonias förlisning var en sådan. Med föredömlig envetenhet nagelfor han det omfattande myndighetsmissbruk som både föregick och följde på katastrofen. Inte undra på att han ådrog sig mäktiges misshag. Nato-bombningarna över Jugoslavien kallade han »internationell nävrätt«. Svenska Dagbladets debattredaktör fick maka på sig efter det.

Han sökte inga ämbeten och för sitt professionella oberoende betalade han ett pris. De sista tio åren av sitt liv, och periodvis dessförinnan, var Knut Carlqvist utstött ur offentligheten. Jag tvekar inte att kalla detta en kulturskandal.

Så bred var hans repertoar att han besvärade optimalt! Och ledande Vietnam-aktivist hade han varit.

Sitt verk ville han kröna med ett arbete om Karl IX, en kung med grova drag. Det föreligger sedan länge i manus. Men detta behövde slimmas och det fanns så mycket annat som skulle skötas och förädlas: egendomen i Bobbenarve; achaltekéerna, turkmenska fullblod; och så den stora familjen och mamma borta på Amerikas västkust. Knut Carlqvist var en person som tog sig tid och tog tid på sig. Kulturredaktörer är ofta oroliga för att deras skribenter ska ringa och prata av sig under någon timme; på Finanstidningen var det redaktören som ringde upp och vältaligt luftade sina idéer.

Han kunde välja att skriva sina brev i sonettform; då var han koncis, en finsnickare. Och han kunde missa en avgång från Nynäshamn därför att han bara måste berätta om hur han plockade tjugo konsumkassar fulla med svart trumpetsvamp i det älskliga uppländska landskapet.
Bakom sig lämnar han ett antal oskrivna böcker. För många i karriären blev han en tidig stilbildare – trägen mentor långt innan ordet var på allas läppar. Lagern tillkom inte honom. Andras framgångar hade han lätt att fröjdas åt.

Anders Björnsson är chefredaktör för Baltic Worlds