Kristian Gidlund

Kristian Gidlunds sista år innehöll alla ingredienser från en grekisk tragedi. Kampen mot ödet, inre motsättningar, vändpunkten, den slutgiltiga katastrofen. Han valde knappast att spela huvudrollen, men han axlade ansvaret med stort mod.

Så här skrev han på sin blogg 2011, innan han visste att sjukdomen han bar på var obotlig: »Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen. Jag längtar.«

Kristian Gidlund föddes 1983 och växte upp i Kvarnsveden, en lummig del av Borlänge. Trygg och skyddad, inramad av skogen och cykelvägen. Kristian spelade blockflöjt och lockades av sin storebrors hårdrocksplattor, men tyckte att omslagen var skrämmande.

Lärarna minns en sprallig, kreativ kille som märktes genom sitt sätt att våga bjuda på sig själv. En gång på högstadiet spontandansade han på scenen inför en fullsatt aula och fick med sig hela publiken.

Annars tillbringade han större delen av tonåren i replokaler, som trummis i popbandet Sugarplum Fairy. De fyra medlemmarna som alla kom från Kvarnsveden och stack ut i det rockbröliga Borlänge, bestämde sig tidigt för att bli bäst i världen och tyckte sig ganska snabbt nå en bra bit på väg. De var kaxiga på gränsen till övermodiga, men vägde upp sin attityd med en hundraprocentig liveshow och snart rejäla framgångar, även utomlands.

Kristian Gidlund blev inte tillfredsställd av turnélivet, mellan resorna jobbade han extra på en förskola. Han ville utsätta sig, få erfarenheter, han var hungrig på livet. Så säger flera av dem som kände honom då.

Det fanns också en vilja att bli bäst, att kunna något så in i bängen. I en intervju i podcasten »Värvet« berättar Kristian Gidlund hur han inspirerats av fotbollsspelaren Kim Källström. Källström var alltid först ut på plan vid träningarna och stannade en halvtimme efter alla andra. Så ville Kristian också vara.

Efter en kris i bandet och ett sprucket förhållande, bestämde han sig för att bli journalist. På nytt gränslös arbetade han dygnet runt och blev allt svagare, utmärglad, oändligt trött. Själv skulle han snart beskriva sin kropp som sitt Pompeji, sin ruin.

Det var nämligen inte bara utmattning, det visade sig att han hade cancer i magen. Han var 27 år och startade bloggen »I kroppen min«.

Kristian Gidlund kunde ibland uppfattas som en storvulen romantiker i sina ordval. Som en ung röst i en gammal och aningen stor kostym. Det språket kom till sin rätt när han började skriva om de mest anspråksfulla av ämnen; kärlek, rädsla, död. Han var inte bara begåvad med talang, han hade också ett stort självförtroende. Han ryggade inte för några ämnen och lyckades med en stil som balanserade mellan melodram och exakthet sätta ord på känslor så svårfångade och allmängiltiga att de for rakt in i bröstet på hundratusentals människor som läste och berördes. De gladdes med honom när han övervann sin sjukdom. Led med honom när han ett år senare fick tillbaka tumörerna, denna gång omöjliga att behandla.

Han tog sig an döden lika helhjärtat som allting annat. Han använde sin sjukdom som utgångspunkt för att försvara välfärden och kritisera privatisering med socialistiskt patos. Han funderade över livet efter detta i offentligheten. På mjukt dalmål tog han en självklar plats med sitt döende.

Innan cancern drabbade drömde Kristian Gidlund om att bli en omsusad journalist som slog världen med häpnad – och det blev han.

När sjukdomen, oinbjuden, landade i hans famn tog han den och omvandlade den till konst. Det sista året arbetade han, genom bloggen, boken och sitt sommarprogram, på sitt eget minnesord. Där finns redan allt.

För många blev han en profet, men Kristian Gidlund påminde ofta om att han var en alldeles vanlig människa. Ändå lyser ett budskap tydligt i hans efterlämnade texter: tag vara på dina medmänniskor, älska, lev.