Kristine Bernadotte

Kristine Rivelsrud föddes föddes långt bort ifrån en prinsesstillvaro i norska Eidfoss, en klassisk norsk bruksort där järnverket ägde både samhällets affär och de bostäder som dess arbetare bodde i. Hennes far var förman på fabriken, och Kristine var den första av ortens ungdomar som började studera, vilket inte var alldeles enkelt. För att komma till skolan måste hon varje dag cykla sammanlagt en mil till och från busshållplatsen, och sitta på bussen i ytterligare fem mil. Hon fick gå upp fem på morgnarna och kom hem igen först vid sjutiden på kvällen. Men hon gjorde det för att hon ville vidare från Eidfoss, där det inte fanns någon framtid förutom på verket. När hon var färdig reste hon ensam till England och jobbade som aupair.

Tillbaka i Norge igen fick hon jobb som sekreterare på Nordisk Aluminiumindustri, som på den tiden var en av de största industrierna i landet. Hon gillade jobbet och blev kvar där i några år innan hon sadlade om när hon fick jobb i Larvik. Larvik, som ligger i det lilla fylket Vestfold längs Oslofjordens västsida, är en sommaridyllisk gammal färjeknutpunkt med ett bättre hotell. Där fick Kristine Rivelsrud jobb som husfru, en titel som kan låta lite ålderdomlig men som innebär att man planerar och organiserar arbetet på ett hotell och är arbetsledare för personalen. Hon gillade att träffa mycket folk och hon gillade när det hände mycket. Hon var också bra på att ta ansvar, både för sig själv och andra. Under den här tiden fick hon också in sin lillebror Jan E. Rivelsrud i receptionen på ett hotell i Oslo. Han kom senare att grundlägga hotellkedjan Rica Hotels.

När hon hade arbetat på hotell under några år fick hon reda på att prins Carl Bernadotte i Sverige sökte hushållerska och sekreterare, och att hon hade blivit rekommenderad till jobbet. Hon flyttade till Stockholm.

Den 21 år äldre prins Carl hade 1937 gift sig med en kvinna utan kunglig börd, grevinnan Elsa von Rosen, och därmed förlorat sin svenska prinstitel. Det fick hans svåger Leopold III av Belgien att reagera, och bara veckor senare upphöjdes han till prins av Belgien, och kunde alltså kalla sig prins Carl igen. Då Kristine kom till Stockholm var han fortfarande gift med sin andra fru Ann Lindner Larsson. Prins Carl var också, vid den tiden, indragen i en av den tidens stora mediehändelser, den så kallade Husebyaffären, som handlade om ekonomisk brottslighet omkring Huseby bruk i Småland. Efter en serie rättegångar frikändes prins Carl mot att han erkände vissa oegentligheter.

Exakt hur Kristine Rivelsrud och Carl Bernadotte närmade sig varandra är inte känt, men prins Carl lär ha sagt att Kristine var »den snyggaste bönan han någonsin sett«. I slutet av femtiotalet flyttade prins Carl till Spanien och något senare kom Kristine efter. Det var fortfarande Francoår i Spanien, men diktaturen hade börjat mjukas upp och banden med omvärlden hade stärkts, och det var vid den här tiden som Spanien började få rykte om sig som turistland. Amerikaner, britter, fransmän och tyskar samlades i Spanien, och ofta kom de till Torremolinos i Andalusien, där Carl och Kristine höll till. I början tog Kristine jobb som reseledare och ledde bussutflykter i charterturismens barndom.

De byggde sitt hus, Villa Capricorno, i andalusisk stil en bit utanför Benalmádena och stortrivdes där. De var högt respekterade av lokalbefolkningen och ville aldrig bli kallade prins och prinsessa utan föredrog det mer vardagliga Don Carlos och Doña Cristina.

De levde ett mycket aktivt socialt liv och engagerade sig båda mycket i villans trädgård. När Carl dog 2003 undrade familjen om inte Kristine ville komma hem igen, men Spanien hade blivit hennes hem. Hon var mycket fäst vid sin hushållerska Lauzara, som fått ta emot den svenske kungens förtjänstmedalj efter 50 år i tjänst hos familjen. När hon blev gammal och trött anställde Kristine hennes väninna Paquita för samma tjänst. Men även hon blev gammal och svag, och på slutet var det Kristine som tog hand om de två gamla damerna där de alla bodde tillsammans i Villa Capricorno.