Sverige skulle behöva fler politiker som hon

Våren 1995 ansågs pensionsreformen vara politiskt färdigförhandlad. I juni året innan hade riksdagen beslutat att avliva juvelen i den socialdemokratiska välfärdskronan – ATP – till förmån för ett revolutionerande och blocköverskridande nytt pensionssystem. Originellt nog utan att några nya lagar hade antagits. Det riksdagen hade röstat om var principer för ett nytt system. Förvisso detaljerade sådana men detta land styrs inte av principer utan av lagar, som i bästa fall följer väl valda och begripliga principer. 

Efter triumfen i riksdagen återsamlades därför pensionsreformatörerna, för att utarbeta lag som följde reformens osedvanligt tydliga principer. Den så kallade Pensionsgruppen – som hade kommit överens om principerna – återuppstod som Genomförandegruppen. Det visade sig att det fanns åtskilligt med politik kvar att förhandla om i utrymmet mellan detaljerade principer och lag, vilket försenade lagstiftningen med flera år. 

I Genomförandegruppen fanns bland andra tre ovanligt dugliga ideologer och tillika teknokrater: socialdemokraten Anna Hedborg, Bo Könberg från Folkpartiet och moderaten Margit Gennser. På 1990-talet fanns det sådana politiker! Det var inte bara bättre förr, det är även sämre nu. 

I gruppen var Margit Gennser kunnig, knarrig och konsekvent. Hon visste vad hon ville, men förstod också vad som eventuellt var möjligt, både inom sitt eget parti och hos de övriga partierna. Som undertecknad förstått det var det Gennsers relation till och förmåga att övertyga partikamraten Lars Tobisson som fick Moderaterna att acceptera pensionsöverenskommelsen. Hennes relation till Carl Bildt tror jag var ansträngd. 

Socialdemokraterna hade avgjort de största och mest offentliga problemen med att acceptera reformen. Det överskuggade den stora tveksamhet som rådde också inom Moderaterna och som Margit Gennser lyckades överkomma. Skälen för motståndet inom moderaterna är inte helt klarlagda, men det kan bland annat ha handlat om det politiskt kloka – eller okloka - i att göra upp med S i en stor fråga. Samma fråga – fast ur motsatt perspektiv - var ännu större inom Socialdemokraterna. Högerns drömmar om en mycket större ”riktig och privatiserad del av ATP” än de 2 procent, senare 2,5 procent, av inkomsten som avsattes till PPM kanske också bidrog till motståndet inom M. Och en av S största framgångar i reformen - som inte höjer pulsen hos någon utanför en exklusiv skara socialförsäkringsideologer, inkomstindexeringen av taket i pensionssystemet – ogillades också av många moderater.  

Margit Gennser, i likhet med sin ideologiska pendang Anna Hedborg, insåg dock vad logiken i det nya systemet krävde och vad som var ekonomiskt och politiskt möjligt att genomföra. Ett märkligt faktum i reformen var att inkomstpensionen – den direkta efterträdaren till ATP – inte skapade någon egentlig konflikt mellan S och M. Partierna var i stort eniga om hur systemet skulle fungera – utifrån helt olika mål och restriktioner. Sånt händer normalt inte, men hände här. 

Den andra delen – premiepensionen – föddes dock ur en politisk kompromiss. S ville inte ha den, de borgerliga krävde och fick den. Margit Gennser var en av dess stora tillskyndare, bland annat inspirerad av akademisk och politisk debatt i USA vid tiden. Jag tror att hon såg premiepensionen som en av sina främsta framgångar. 

Gennsers entusiasm inför vad Pensionsgruppen åstadkommit förblindade aldrig hennes insikt att samhällen har svårt att upprätthålla principer som är sunda och har allmänt stöd. Även sunda principer, ja kanske särskilt sådana, leder ofta till utfall som är negativa för vissa grupper. Detta kan utnyttjas politiskt för att vinna folkligt stöd och makt att förändra utfallet. En dödlig risk för även de rimligaste och mest populära principerna. Margit Gennser var redan från början, trots sin förtjusning, orolig och tveksam till att pensionsreformens principer skulle överleva de ständiga omförhandlingar som är den demokratiska processen. 

Det var roligt att arbeta åt Margit Gennser! Hon var smart, bestämd, ideologiskt skolad och hårt arbetande. Sverige skulle behöva fler politiker som hon.