Lars-Åke Lagrell

Han ringde alltid tillbaka till oss journalister, Lars-Åke Lagrell, han hörde alltid av sig. Även när det stormade som mest kring Fotbollförbundet där han var ordförande mellan 1991 och 2012.

»Du vet att  …« Så inledde han varje mening, varje gång. Det var lika säkert som att han sedan avslutade de längre meningarna med »du vet va«, sagt med en Jönköpingsdialekt som fortfarande kan användas som en språkkurs för just denna dialekt. Och de längre meningarna var många. Han svävade gärna i väg och det var lätt att bli bortdribblad, att glömma bort syftet med frågan man just ställt. Lars-Åke Lagrell älskade att gagga som han uttryckte det, han snackade hellre skit med folk vart han än kom, än minglade och klippte band. Men han duckade aldrig när han var pressad eller ifrågasatt.

Som han sa, han som älskade både debatter och fotbollsadministration, i en intervju med Göteborgs-Posten 2002: »När det bränner till så är det bara så, då måste man stå till förfogande.« I samma intervju sa han också, apropå administrationen: »Älskar man fotboll är det till och med roligt med pappersarbete.«

När han var ett år gammal omkom hans pappa Rudolf i en rälsbussolycka så Lars växte upp med mamma Rut och den tolv år äldre brodern Kurt. De flyttade först till Jönköping sedan till Lammhult och därefter till Jönköping igen.

Ledarbanan styrde han in på redan som 15-åring när han blev ledare i den lilla klubben Cyrus, där han drog i gång ungdomsverksamheten. För att göra en lång historia lite kortare blev han ordförande i Smålands Fotbollförbund och till slut också ordförande i Svenska Fotbollförbundet. Under hans tid som svensk fotbolls starke man arrangerade man EM 1992 för herrar och herrlandslaget slog till med ett brons i VM 1994 och damlandslaget gjorde samma sak 1991och 2011 och fixade VM-silver 2003.

Mellan 2002 och 2006 var han landshövding i Kronobergs län, han blev Årets smålänning 2001 och fick Hans Majestät Konungens medalj 2012.

Herrallsvenskan och landslagen blev publikdragare med fulla läktare på ett helt annat sätt än det varit tidigare. Supporterkulturen har fått fotfäste på allvar i Sverige och damfotbollen har vuxit enormt. Här och i världen i stort.

Under de här åren förändrades också fotbollen i stort. Inte minst Bosman-domen och lukrativa tv-avtal har spelat in i utvecklingen där de rika klubbarna i Europa har blivit ännu mycket rikare och där svenska klubbar har halkat efter både ekonomiskt och kvalitetsmässigt, trots att intresset för både allsvenskan och landslagen är större än någonsin och trots att tv-pengarna forsat in även i den svenska fotbollen och det delvis tack vare Lars-Åke Lagrell.

När han till slut lämnade sin post på Fotbollförbundet togs hans roll över av en annan smålänning, Karl-Erik Nilsson. Denne beskriver Lars-Åke Lagrell så här:

– Han var en oerhört engagerad, energisk, utvecklingsinriktad idrottsledare. Dessutom hade han en väldigt fin förmåga att förstå, uppskatta och entusiasmera unga ledare.

– Många ledare har fått sin inspiration genom Lars-Åke och hans sätt att faktiskt erbjuda uppdrag och ta sig an dem. Jag är en av dem och fick tidigt ett uppdrag i distriktet i Smålandsfotbollen, säger Karl-Erik Nilsson.

Han lyfter fram den egenskapen, att kunna vara som han säger det, i myllan och se de små föreningarnas behov och de unga ledarnas behov av stimulans.

– Jag tror att han trivdes bäst när han var ute i någon förening och fick snacka med spelare och ledare om de frågor som var angelägna för dem. Det gav honom mycket och han visade med hela sitt sätt att vara att han tyckte att det han gjorde var kul. Han brydde sig genuint.

Karl-Erik Nilsson menar att Lars-Åke Lagrells viktigaste arv till Sverige och den svenska fotbollen nog är bygget av Nationalarenan/Friends Arena i Solna.

– Han gick i bräschen för det svåra projektet, att skapa förutsättningar för en ny arena och lyckades få support för det från både offentliga och privata aktörer. Och nu har vi en arenastad i Solna på plats. Det är klart att det är symboliskt viktigt för fotbollen, säger Karl-Erik Nilsson.