Lars-Eric Samuelsson

När trädgårdskonsulent Lars-Eric Samuelsson beskrev sin egen trädgård fanns något som var viktigare än annat. Det skulle finnas en sittplats där han kunde stämma möte med morgonsolen. Under 25 år (1979–2004) sände han radioprogrammet »Trädgårdsdags« tillsammans med Ulf Schenkmanis och svarade på tusentals lyssnarfrågor.

De var superkändisar av sin tid, med bred folklig förankring, ändå anonyma. De höll sig till växterna och lät sina egna åsikter och liv vara bisak. Det har nästan inte skrivits något alls om Samuelsson, och om han blev intervjuad handlade frågorna bara om trädgårdar. Den bild som träder fram när man talar med journalister i trädgårdsbranschen i dag är också att han och Schenkmanis »höll sig lite för sig själva«. De körde sitt race, gjorde som de alltid hade gjort. Programmet förändrades egentligen inte mycket under de 25 åren, vilket kan verka mossigt, men också betraktas som ett tecken på imponerande konsekvens.

När programmet startade innebar det en renässans för trädgårdsintresset i Sverige. Programledarduon utvecklade ett rollspel, där läromästaren Samuelsson och novisen Schenkmanis ständigt små­gnabbades. Humorn var en av Lars-Eric Samuelssons många goda egenskaper. Han var också beläst, kulturintresserad, kunnig och ständigt nyfiken på nya växter och nya rön inom trädgårdsodling. Han kunde till exempel sent i livet beklaga den flitiga användning av bekämpningsmedel som rekommenderades under 1960-och 1970-talen.

När trädgården på 1990-talet började inredas som ett uterum var Lars-Eric Samuelsson lycklig. Han ville att man skulle njuta av trädgården, inte vara tyngd av den. Fadern hade en plantskola i Småland. Allt ogräsrensande under barndomen fick Samuelsson att tidigt bestämma sig för att snarare ägna sig åt trädgård på ett mera teoretiskt plan än på ett praktiskt. Han utbildade sig vid Adelsnäs trädgårdsskola och arbetade från 1956 på Hushållningssällskapet i Värmland.

Lars-Eric Samuelsson var en folkbildare i djupet av sitt hjärta. Tillsammans med Ulf Schenkmanis som i verkligheten var en ganska kunnig »novis« skrev han ett 70-tal trädgårdsböcker. Han föreläste flitigt och var initiativtagare till den genbank för gamla svenska äppelsorter som finns på von Echstedtska gården utanför Säffle.

För radiolyssnarna blev hans breda kunskaper en källa att ösa ur.

Ibland kunde han skämtsamt beklaga sig att det förväntades orakelliknande förmågor. Brevskörden till »Trädgårdsdags« innehöll ofta vissna växter, skadeinsekter eller angripen frukt som efter att ha passerat frankeringsmaskinerna var nära nog oidentifierbara. Med hjälp av sitt eget nätverk i Trädgårdssverige kunde Samuelsson oftast ge besked och ett gott råd. Under åren besvarades omkring 19 000 trädgårdsfrågor. 2006 belönades han för sin livsgärning med hederstiteln »Professorns namn« för sin mångåriga, folkkära och underhållande kunskapsspridande rådgivning. »Professors namn« är en titel som regeringen eller statschefen på eget initiativ kan ge till en äldre välmeriterad akademiker eller företrädare för kulturlivet som gjort utomordentliga insatser. Titeln behålls livet ut.

För många människor är trädgården bara en fråga om frösorter, om att odla den största pumpan eller få fram den mest färgsprakande rosen. För Lars-Eric Samuelsson var trädgården något större än så. Samspelet mellan människa och natur, en närmast existentiell sak. Han hade ett poetiskt språk. Målande beskrev han lyckan i att tidigt en sommarmorgon inandas nattens kvarvarande doft av rosor och kaprifol eller njuta av sommarens första mjälla rödbetor med en klick salt smör. För honom var trädgårdsarbetet en hälsokälla.

Hans egen energi och goda hälsa, understödd av tennis och joggingturer, bekräftade denna hans tes. Så här avslutade Lars-Eric Samuelsson sitt sista trädgårdsprogram:

»Trädgård är något alldeles fantastiskt, något spännande att leva med, att vandra i och jobba lite i – och också oerhört viktigt för hälsan! Men man ska inte förta sig, man ska göra det för att det är roligt!«

Ulla Walldén, Sveriges Radio Värmland