Lars-Inge Svartenbrandt

Lars-Inge Andersson, Lars-Inge Svartenbrandt, Lars Ferm och Lars Patrick Carlander är död.

Han omkom vid en lägenhetsbrand i Kopparberg och efterlämnar hustru, fem barn och en lång rad brottsoffer.

Lars-Inge föddes den 5 maj 1945, bara två dagar innan det kastades konfetti från kontoren på Kungsgatan i Stockholm. Andra världskriget var över. Hela Sverige log och på Stureplan fick poliskonstaplarna kramar av jublande studentskor.

Men dessa dagar, i byn Grytnäs utanför Avesta, var också starten på en sällsynt smärtsam livshistoria, den som handlar om den Lars-Inge vi bäst känner till: Lars-Inge Svartenbrandt.

Pappa Ernst Hugo skulle snart börja förgripa sig på lille Lars-Inge. Mamma Dagny tog till slut mod till sig och skickade sonen till sin syster. Men också livet hos mostern kantades av övergrepp. Det blev skyddsuppfostran i barnavårdsnämndens regi, sedan nytt fosterhem. Fosterpappan visade sig dock ha andra intressen vid sidan av schackspelarens och radioamatörens, han var starkt intresserad av unga pojkar. 

Sin 16-årsdag firade därför Lars-Inge med sin första flykt. Som 17-åring fick han sitt första fängelsestraff.

Om man kan »slå igenom« som kriminell gjorde Svartenbrandt detta i samband med den spektakulära rymningen från den nyöppnade Kumlabunkern 1972. Tillsammans med 15 andra hårt belastade interner, bland andra terroristen Miro Barešic, klättrade han över de »flyktsäkra murarna« från vad som kallades Europas säkraste fängelse, och försvann. Kriminalvården och polisen led svåra prestigeförluster.

Svartenbrandt fångades upp, men det skulle ta bara ett år innan han var på rymmen igen. Den här gången kapade han en sopbil som hämtade matrester på Kumla. Han tryckte gasen i botten och rammade fängelseporten med sopbilen tillsammans med några kumpaner, en av dem var Jan Holger Nilsson, mest känd som »Nisse Pistol« i Järnaligan tillika Clark Olofssons kompis.

Listan på bankrån, postrån, polisskjutningar, kvinnomisshandel, narkotikabrott, inbrott, vapenbrott, misstänkt våldtäkt, barnmisshandel och mordförsök är mörk läsning. Totalt satt Lars-Inge Svartenbrandt i fängelse drygt 40 år under sin 70-åriga levnad.

Kvällspressen kom att spela en betydande roll i Svartenbrandts liv. Han var farlig, tjusig och flickornas favorit.

I backspegeln: Lars-Inge Svartenbrandt gav oss hänsynslösheten och den värnlöse pojkens vidrighet ett ansikte. Några förfasade sig och trodde sig veta att kriminalvården skulle ta hand om saken. Det gjorde den inte. I stället sökte sig Lars-Inge till Gud, ett inte helt ovanligt trick när omvärldens vrede bultade på porten. Han lät döpa sig i frikyrkliga LP-stiftelsen 1995 och gav presskonferens:

»Jag avser att bli skattebetalare och körkortsinnehavare«, tillkännagav Svartenbrandt. Detta sagt av en person som tidigare utnämnt sig till »Egendomsutjämnare« som förklaringsmodell till sina rån och andra kränkande handlingar. 

Utöver detta visade han då och då på ett mått av bisarr humor i sina göranden. Mest omtalat var kanske bankrånet den 23 november 1979. Lars-Inge och kumpanen Benny Lilja rånade postkontoret på Döbelnsgatan i Stockholm. De sköt vilt omkring sig, iklädda gummimasker från Buttericks maskeradbutik. Det var John Travoltas och Elvis Presleys ansikten som satte skräck i Vasastan den här dagen. Kvällstidningarna jublade, liksom när han i juni 1992 rånade Handelsbanken på S:t Eriksplan. Den gången iförd damperuk  – och lösmustasch. Bytet: 100 000 kronor. Flyktfordon: cykel.

Fullt lika entusiastiskt skrev inte tidningarna dagen därpå då han visade sig ha medverkat i ett dubbelmord på Kungsgatan i Stockholm. En indrivning av skulder i undre världen hade spårat ur.

Lars-Inge Svartenbrandt använde narkotika, alkohol och kvinnor för att lindra sin ångest. Om detta har han själv beskrivit med »Jag brann upp inifrån«. Totalt fick han fem barn med två kvinnor. 

Tydligast stolt var han på äldre dagar över dottern Jackie Ferm, sedan hon vunnit dokusåpan Paradise Hotel 2010. Jackie har skrivit en självbiografi: »Rövardotter«.

Listan över det elände Svartenbrandt bidrog till under sin livstid vet inga gränser. Åtskilliga läkare, poliser, anhöriga och tjänstemän vittnar om något så sällsynt som »ett alldeles hopplöst fall«.

Han beskrev själv i en radiodokumentär sin tid på jorden lika smärtsamt som sant.  

– Liv? Jag var skruvad. Jag var ond. Jag hade nog inget liv egentligen.