Lars-Lennart »Lasse« Forsberg

»Jag väntar på att någon ska upptäcka mig, det är julafton«. Så minns Lars-Lennart Forsberg sin sjätte jul i den självbiografiska dokumentären »Min mamma hade fjorton barn«. Det var inte lätt att få den kärlek och uppmärksamhet man behövde i konkurrens med tretton syskon.

Bekräftelsen kom på andra sätt. Som regissör belönades han med två Guldbaggar, den första 1970 för långfilmsdebuten »Misshandlingen« – ett passionerat inlägg i mentalvårdsdebatten – och den andre 2001 för »Min mamma hade fjorton barn«.

Kollegorna beskriver »Lasse« som en påhittig och skicklig personinstruktör, speciellt under perioden för Slas-filmatiseringarna »Vem älskar Yngve Frej?« (1973), »På palmblad och rosor« (1976) och »Henrietta« (1983). De talar om en man som inte var rädd för att låta saker verka i tystnaden. Som hade ett eget tempo. Skådespelaren Janne »Loffe« Carlsson minns med värme ett telefonsamtal till filmfotografen Lasse Björne som Lars-Lennart Forsberg inledde på följande sätt:

»Ah, tjenare … (tystnad) De e Lasse …

»Ja tjenare. Hur står det till?«

»… Forsberg.«

Han började sin karriär på Konstfack, men efter en tid som teckningslärare tog filmintresset över. Debuten »Misshandlingen« följdes av en lång rad dokumentärer, filmer och serier för tv. Och inte minst ett fruktbart samarbete med Stig »Slas« Claesson som inte begränsades till vita duken utan även yttrade sig i ett antal resedokumentärer. De förstod varandra och verkade i samma anda, vilket hjälpte Lasse Forsberg att bildsätta Slas speciella lakoniska prosa.

I den okonventionella och på sin tid kontroversiella adventskalendern »Broster, Broster« (en ordkombination av bror och syster) från 1971, attackerade Forsberg köphysteri och miljöförstöring.

Inspelningsarbetet var tungt, på grund av tidspress i kombination med författaren Göran Tunströms manusskrivkramp. För att inspirera honom inredde Lasse Forsberg ett skrivrum pyntat med juldekorationer och pepparkakor men Göran Tunström svarade med att hoppa ut genom fönstret. Efter det frågade Lasse Forsberg producenten om han fick börja skriva själv. Resultatet blev SVT:s mest omstridda julkalender någonsin. Serien kallades »blasfemisk« av vissa kristna, »borgerligt dravel« av vänstermänniskor, »vänstervriden« av Svensson – och helt underbar av fansen.

Mångsidigheten var ett av filmarens signum. Utöver regiarbetet producerade och klippte han nästan allt själv – och stod ofta även för fotot och musiken. Han var ytterst noggrann med budgeten – vissa tyckte att han höll för hårt i pengarna – och hans kompromisslöshet kring sin vision kunde ibland vara svår för omgivningen.

Men som vän var han lika generös som trofast – och bjöd på allt från egenskrivna födelsedagsverser till skickligt gitarr- och dragspelande. En gång kompade han Janne »Loffe« Karlsson i den Hansson & Karlsson-deriverade konstellationen Forsberg & Karlsson, men framför allt kunde han sin Taube.

Som det elfte barnet i Stockholms största syskonskara ordnade han stora soppkalas med syskonen så länge han bodde i Stockholm. De äldsta höll inte med om skildringen av deras föräldrar i »Min mamma hade fjorton barn«, men Lasse var noga med att poängtera att det enbart var hans bild han redogjorde för.

Han fortsatte att skildra föräldra-barn-relationer i »Störst av allt« med Frida Hallgren och Sven Wollter (2005). Själv hade han fem barn med tre kvinnor.

På äldre dagar gjorde han en intressant helomvändning i sin syn på Kuba, och ställde i dokumentären »Havet har inget minne« (2002) sin ungdoms välkomnande av Castro mot verklighetens kranka blekhet. Filmen väckte stor debatt på Göteborgs filmfestival.

De sista åren tillbringades i Löderup på Österlen. Cancerdiagnosen kom hösten 2011. Trots det och sin höga ålder, arbetade han in i det sista med dokumentärfilmen »Pensionärerna« för SVT.

Nanushka Yeaman, Kulturjournalist