Lars Peder Hedberg ville vara etta

En bon viveur, men en allvarstyngd sådan, var han, Lars Peder Hedberg. Liten och tunn, alltid moderiktigt klädd, ofta med ny frisyr enligt senaste mode. Han var en världsman och kosmopolit, hemtam på Manhattan och tidvis bosatt i Kapstaden. Men han förlikade sig aldrig med att han kom från Borås. Han hatade staden och bar arvet från den som en ryggsäck fylld med tunga stenar.

På Boråskomplexet tog han revansch. Blev heminredare med den yppersta smak. Konstsamlingen spanade långt in i framtiden. Han kunde knappt köra bil, men ägde en Ferrari (och senare en Bentley). 

Och när han tillsammans med en skicklig affärspartner startade kommunikationsbyrån Intellecta, levererade denna mer än den branschens ordinära pr-tugg och kommunikationsråd. 

Hedberg sa: »Den som kommer till oss ska känna sig som om han stiger in i en Guccibutik. Och det ska han känna även när räkningen kommer.« 

Affärspartnern brukade beskriva samarbetet så här: »Lars Peder var cirkusbjörnen, jag var cirkusdirektören. Direktörer går det tretton på dussinet. Men en bra björn är svår att hitta.«

Ur denna komplexa person – ofta sur och hemlighetsfull, men ständigt redo att briljera – växte fram en smakfull men udda tidningsmakare. Tillsammans med Bobo Karlsson startade Hedberg i slutet av sjuttiotalet veckotidningen City. Den var en Nöjesguiden i lyxförpackning och vände sig till trendiga storstockholmare, som ville inbilla sig att huvudstaden inte var en avkrok i norr utan en del av någonting större. Stockholm som metropol, med ett krog- och kulturliv lika spännande som Berlins och Rio de Janeiros. En snygg produkt med nya grepp. Men också med två brister: 1) Få stockholmare var då som de är i dag wannabes, och 2) Hökarängen var inte Brooklyn. City kom ut fyrtio år för tidigt och Bonniers tog sin hand ifrån den efter åtta veckor.

Men ur fiaskots aska reste sig ett antal Fågel Fenix. Hedberg och hans affärspartner köpte den vulgära och krisdrabbade mattidningen Gourmet och gjorde om den till läckergommarnas favoritmagasin. Den höjde matstandarden genom att inte ducka för lyx. Uppblåsta krogar sågades med humor.

På liknande vis kom tidstriften Intrig att bryta med gällande fjäskig svensk magasinjournalistik och dess kändisfixering. Intrig var djuplodande, elitistisk, hade ofta bitska reportage och skämdes inte för att vara modellerad efter amerikanska Vanity Fair. År 1994 belönades Hedberg med Stora Journalistpriset, kategorin populärpress. Motiveringen löd »… för publicistisk envetenhet och kreativitet«.

Som skribent var han en ekvilibrist. Många minns, ännu efter 40 år, hans omdöme om  Dagens Nyheters kultursidor som han tyckte »… kämpar på gårdagens barrikader«.

Lars Peder Hedberg var ibland svår att handskas med och känd för att mejla order till medarbetare klockan fem om morgonen. Han kunde också stöta sig med sina affärskontakter.

Den vassa pennan kom till bruk när han under tidigt nittiotal skrev krogtester i den årliga skriften 199 bord, som senare blev White Guide. Han var en foodie (matfantast) långt innan ordet var myntat och kunde berätta för vänner i detalj vad de hade ätit vid en gemensam måltid tjugo år tidigare – medan vännen i fråga inte ens mindes namnet på krogen. Han engagerade, inspirerade och provocerade och utförde med humor ett ritualmord på franska trestjärniga krogar; bara en enstaka amuse fick godkänt. 

Han var under många år nordisk ordförande för den nyckfulla men prestigeladdade listan World’s 50 Best Restaurants. Lätt patriotiskt matchade han där fram Frantzén i Stockholm som han ville skulle klättra. Som vanligt lyckades han; Frantzén har nu platssiffra 6 i världen.

Själv ville han vara etta. Bara inte i Borås.