Lars Tunbjörk

Det fanns en vänlig känsla av fumlighet. Bakom de i varje detalj genomarbetade bilderna låg ett avväpnande sätt, en naturlig metod som inte skrämde någon. Kanske är det därför människorna på Lars Tunbjörks bilder ofta har en naken öppenhet, som vore de omedvetna om fotografen som stod strax intill.

– Han kunde sjunka in i väggen som en högstadievaktmästare, säger vännen och kollegan Pelle Kronestedt.

Det har sagts många gånger de senaste veckorna, men det går inte att komma förbi: Lars Tunbjörk var med och formade vår svenska självbild. Han stod där när grunden för folkhemmet började filas ned. Medan de flesta av oss hade fullt upp med att boka sommarens charterresa och köpa tre korvar för priset av två, fångade Lars Tunbjörk hur vi tappade balans och värdighet inför kommersialismen i genombrottet med projektet »Landet utom sig«, 1993. Han visade verkligheten med hårt exponerande blixt som lyste upp även de sjabbigaste hörnen.

– Jag känner mig lite bortkommen utan min blixt. Ett klassiskt vackert dagsljus kan ödelägga allt, sa han i en intervju apropå sitt arbetssätt.

Lars Tunbjörk var lärarson från Borås, han skulle bli kemiingenjör var det sagt. Men han fascinerades mer av asfaltens estetik än av dess molekylära sammansättning och han blev tidigt intresserad av att dokumentera sin omvärld.

Som tyst och blyg 15-åring fick han praktikplats på Borås Tidning där en bullrig bildchef upptäckte hans potential, tvingade ut honom för att ta kontakt med sina objekt och efter ett antal vikariat anställde honom.

Ett par veckor senare sa Lars Tunbjörk upp sig och flyttade till Stockholm. Han gick med i en frilansgrupp och fortsatte hela livet arbeta på uppdrag från allt fler internationella tidningar och så småningom museer. Han var en sådan som inte fungerade utan deadline; även de stora projekten och böckerna påbörjades som uppdrag med en beställare och mottagare. Han höll länge fast vid synen på sig själv som pressfotograf och hade svårt att ta över omgivningens konstnärsepitet.

Lars Tunbjörk arbetade aldrig som något annat än fotograf och han var framgångsrik genom hela sin karriär. Han hade ingen formell utbildning, men levde fotografi och pratade sällan om annat, berättar Pelle Kronestedt som minns deras gemensamma föräldraledighet för tjugo år sedan. Hur Lars Tunbjörk inte var så mycket för att betala räkningar och tvätta fönster, utan hellre tog med sig sin vän och ungarna till Vickis livs på Skånegatan och köpte en cigarr som han tände medan barnen låg som sälar på Nytorgets gräsmatta och en ny fotobok avhandlades. Hans milda sätt och nyfikenhet på omvärlden gjorde att det ofta hände oväntade saker, dörrar öppnades, människor bjöd in. Lars Tunbjörk uppskattade »flow« i tillvaron.

Han var gift med dokumentärfilmaren Maud Nycander, och de har två döttrar tillsammans. Paret delade yrkesintresse och stöttade varandras arbeten, och gjorde även film tillsammans.

Lars Tunbjörks konstnärliga projekt gick från samhällskritiska och lättsamma på nittiotalet, till mer personliga och inåtvända på nollnolltalet. Han beskrev »Landet utom sig« som en väldig kick av nya färger, plast och glitter. Men att det till slut stod honom upp i halsen, som om han ätit för mycket godis.

Svårmodet kom krypande i hans bilder och han förklarade det med en hårdnande utveckling, med ökad utslagning av svaga människor. Men också med ett växande vemod på det privata planet, vintermörkret som alltid drabbat honom blev tyngre att bära med åldern. Fotoprojektet »Vinter« var ett slags terapiarbete, ett försök att kanalisera dysterheten till något kreativt.

När hans hjärta oväntat stannade och han föll ihop på en gata strax utanför sin bostad på Södermalm, var det tidig vår och ljuset just på väg tillbaka.