Lars Werner

Lars Werner var besviken. Här hade han laddat upp med köttgryta, öl och snaps hemma på Månvägen i Tyresö för en trevlig intervju med en gammal journalisträv. Så kommer det en spoling i stället.

Min garvade kollega, som nog brukade ta sig ett järn med Werner, hade blivit sjuk. Jag tackade nej till snapsen, men åt av den goda grytan och drack den östtyska starkölen.

Lars Werner fick läsa texten och sa att han skulle uppskatta om jag strök »stark« i beskrivningen av pilsnern. Han hade nämligen suttit i en båt och ryckt strömming i SVT någon vecka innan, drickandes burköl och utan flytväst, vilket det blivit ett jäkla liv om.

Sådan var Lars Werner. Han uppträdde på ett sätt som skulle ha varit helt omöjligt i dag. Han bullrade och tog avstånd från det egna partiprogrammet i partiledarutfrågningar. Han tog emot dryckjom och bjöds på resor av kommunistregimer, särskilt just Östtysklands där han utvecklade en djup vänskap med ambassadören Wolfgang Kieswetter.

Lars Werner föddes in i den svenska kommunismen och brukade berätta hur han som barn suttit i knä på partiets grundare Sven Linderot. Hans pappa Hjalmar lämnade dock partiet i protest mot Sovjetunionens invasion av Ungern 1956, men Lars blev kvar.

Under hans tid blev vänsterpartiet kommunisterna (vpk) för första gången en parlamentarisk kraft att räkna med. Vändpunkten kom i chickenracet efter valet 1982. Socialdemokraterna återtog regeringsmakten och ville finansiera sina vallöften med höjd moms. Vpk sa blankt nej och nyvalet stod för dörren. Efter en förhandling från riksdagens talarstol mellan Olof Palme och Lars Werner slutade det med att Werner fick sänkt mjölkpris för att stödja regeringen. Efter det gick inte ledamöter och journalister längre ut för att äta lunch när Werner talade i partiledardebatterna.

Problemet var bara att ju större inflytande partiet fick desto större blev de interna motsättningarna. Och Lars Werner kommer framför allt att minnas för att han valde att inte välja väg. Vpk gjorde aldrig något tydligt uppbrott från kommunismen, det som skedde i Norge och Danmark där Socialistisk folkeparti och Socialistisk venstre växte fram.

I stället skulle kommunisterna och socialisterna samsas i ett parti, vilket ledde till ständiga fraktionsstrider där ingen var nöjd med partiledaren. I kraft av sin personliga popularitet fick Lars Werner ändå sitta kvar. Att han gick hem i stugorna bidrog i hög grad till att vpk kunde hanka sig kvar i riksdagen. I stället riktades attackerna mot hans närmaste. Bo Hammar, Margó Ingvardsson och Ylva Johansson petades från valbar plats till riksdagen och lämnade partiet. Det var just de personerna som fick Lars Werner att chocka partikongressen 1990 när han för en gångs skull tog på sig ledartröjan och förklarade att det var dags att stryka kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Hammar, och Ingvardsson hade förklarat att de skulle säga upp bekantskapen med honom om han inte äntligen gjorde slag i saken.

Starkt påverkad av sin omgivning var han också med och fällde regeringen när socialdemokraterna 1990 föreslog strejk- och lönestopp.

Lars Werner var ständigt under press. Han stärkte sig med sprit, särskilt i pressade situationer, när han skulle tala, debattera eller förhandla. Han tyckte att han skötte sig bättre med hjälp av alkoholen. Vanan accelererade från mitten av 1980--talet. Förfallet var särskilt märkbart de sista tre åren mellan 1990 och 1993 då han förstod att partiledartiden snart var över efter att ha blivit utmanad av Gudrun Schyman. »Damen« som han nedlåtande kallade henne. Det är ett ödets ironi att Schyman sedan fick vara med och ta ansvar för landet ihop med socialdemokraterna. Allt det som Lars Werner ville göra.

När han lämnade riksdagen 1994 skulle han lära sig kakelugnsmakeri och skriva en bok. Men det blev inga kakelugnar och lådorna med allt sparat från tiden i partiet stod oöppnade i garaget. Nu får de köras tillbaka till partihögkvarteret på Kungsgatan 84. I dem finns en stor del av den svenska kommunismens och vänstersocialismens historia.

Anders Jonsson

Presschef för Saco och fd politisk reporter