Lasse Eriksson

Lasse Eriksson gick i första klass när han insåg att han gillade att tala inför publik. »Detta då jag läste en dikt om en skadad ekorre under den s.k. roliga timmen. Där på scenen kunde jag till min förundran uttrycka inför alla sådant jag inte vågade säga privat«, skrev han på sin hemsida.

Under sitt liv kom Lasse Eriksson att bli känd som komiker men någonstans var han ändå mer en vardagsfilosof. Någon som satte ord och till och med musik till allmänmänskliga funderingar, stora och små, och betraktelser av det han kallade »vardagens outgrundliga konstruktion«.

Eriksson inledde sin teaterkarriär på Panikteatern i Uppsala på 1970-talet. 1984 blev han känd för tv-publiken i »Dagsedlar«. I korta avsnitt om fem minuter delade han med sig av sina personliga betraktelser, i sällskap av hunden Hillman.

Åren 1985–1986 var han programledare för »Café Luleå« och 2002 lagledare i »Snacka om nyheter«. Han var också med i TV4:s »Parlamentet«.

Komiken var ändå hans gren. Han var en av den svenska ståuppens verkliga pionjärer, han praktiserade denna för Sverige ganska okända humorform redan 1977. Under början av 90-talet sändes programmet »Släng dig i brunnen«, där svensk ståupp för första gången presenterades för den breda publiken. De som medverkade i seriens första säsonger kom att definiera svensk ståuppkultur. Lasse Eriksson var en av dem.

Hans hjärteämne framför alla andra var glesbygden, som han aldrig kunde sluta älska (eller skämta om). Det var en ömsesidig kärlek, glesbygden älskade honom tillbaka. Piteåsonen Eriksson utsågs redan 1995 till Årets Pitebo med motiveringen: »En kreativ, tjuvrolig profil, en riktig idéspruta som aldrig gör någon hemlighet av varifrån han kommer. Lasse Eriksson missar aldrig ett tillfälle att sprida positiv reklam om Piteå, land och rike kring.«

Lasse Eriksson gav, tillsammans med fotografen Hans G Pettersson och Staffan Öberg, ut boken »I våra kvarter – Piteå på 60-talet«. Och tillsammans med en annan norrbottning, Ronny Eriksson, skrev han »Kalla fakta om Piteå« och »De norrbottniska satansverserna«. Han är också en av de Pitebor som förärats en stenstjärna, ett tecken på uppskattning och kändisskap.

Han komponerade och skrev också flera visor. En av de mera kända är troligen »Stället«, en kärlekssång till det norrbottniska sättet att leva:
»Nu finns det mänskor som säger: »Jorden är grym och svartögd« att ›ondskan härskar på varje ställe, på varje ort‹. Men jag har aldrig hört någe elakt i mossans grönska och jag har aldrig hört någen ilska i skogens sus.«

På senare år övergick Lasse Erikssons filosofiska intresse mer till ett historieintresse. Hans halvdokumentära verk »Boken om Gerda« (2001) handlar om hustrun Kristinas farmor, tillika Sveriges första disputerande gifta kvinna, Gerda Östberg. När Lasse gjorde metodiska och noggranna efterforskningar om henne upplevde han sig orättvist bemött av folk inom den akademiska världen. I boken uttrycker han en önskan om att bli tagen på allvar, och inte missbedömas bara för att han hade nära till humorn.

Trots framgångarna fanns en sida av honom som ogillade att bli stämplad som komiker, och som frustrerat försökte att nå djupare bottnar. Filosofi- och historieintresset vittnar om detta. Någonstans mellan raderna, i kåserierna, i böckerna och i visorna finns spår av en sökare, någon vars underfundiga betraktelser är studier av människan och livet.

De sista raderna i ett till synes lättsamt kåseri om en död och saknad katt fångar en glimt av det djup och allvar som Eriksson besatte:
»Jag saknar Misse för han kom att, genom sin vresighet och icke-närvaro, symbolisera en del av min själ. En del som är vild och misstänksam, antisocial och hemlig. En del av mig som jag inte törs visa upp som komiker eller som kåsör på Radio Uppland.«

Den tredje mars, mot slutet av showen »Fyra lyckliga män 2« på Reginateatern i Uppsala, föll Lasse Eriksson plötsligt ihop på scenen för att aldrig vakna mer. Ett varmt betraktande hjärta hade stannat.

Caroline Hainer, film- och tv-kritiker