Lasse Pöysti
Bild: ROGER TILLBERG/TT
Lasse Pöystis generation (han var född 1927) hörde till de sista som visserligen på närhåll upplevde krigen (1939–1945) men som lyckades undvika att hamna med
på fronten. Däremot fick familjen Pöysti endast tre dygn på sig att flytta från hemstaden Sordavala vid Ladoga i minus 25 graders kyla. Man brukade eufemistiskt tala om den »förflyttade« befolkningen. De var 400 000.
Hos en del av dem kvarlevde illusionen att återerövringen 1941 skulle bli permanent. Men vad gjorde den unge Lasse Pöysti? Han anmälde sig 1940 hos landets ledande filmproducent Toivo Särkkä som frivillig 13-årig kandidat för filmroller. Detta möte var början till hans karriär som barnstjärna, Olli i Suominenfilmerna, på väg till vuxenhet och mognad. Det skulle dröja ett gott tag innan han blev känd för annat än Suominens Olli. Den vägen var lång.
Ändå ska man inte säga att hans karriär var en slump. Begåvningen fanns. I ett långt senare skede av hans liv försökte jag förgäves producera en finskspråkig film, baserad på Hella Wuolijokis och Bertolt Brechts komedi »Herr Puntila och hans dräng Matti«. Jag lyckades sedan få till stånd ett svenskspråkigt surrogat, regisserat av Ralf Långbacka (1979). Pöysti var självfallen i huvudrollen. För honom var det lika lätt att spela på svenska som på finska. Han påstod rentav i något sam- manhang att en del av hans identitet var finlandssvensk. En liten del var också fransk. Han var frankofon.
Om man i Sverige ingenting visste om barnskådespelaren Pöysti lärde man sig desto mer om Mumin och Lasse. Men de mest minnesvärda av hans rollprestationer tillkom på finska. Under närmare tio års tid var han en av fyra i komedin Kvartetten på Helsingfors stadsteater, en fenomenal framgång som irriterade honom därför att den hindrade honom att åka till sin favoritstad Paris, där han dessutom uppehöll ett rätt långvarigt förhållande.
Han växte upp med båtar och skärgård. Det blev en passion som han tvingades lämna först samtidigt med att han slutade att stå på en teaterscen, vilket skedde år 2012 med en kameoroll i Ostrovskijs skå- despel »Skogen«. Jag var närvarande, de flesta av oss anade att det var sista gången. Sedan försvann han till ett vårdhem.
Det är omöjligt att tala om Pöysti utan att nämna Vivica Bandler och den långvariga livskamraten Birgitta Ulfsson. Det handlar om en intensiv storhetstid för Lilla Teatern. Han spelade allt. Av- skedspjäsen på teatern var Claes Anderssons »Familjen«, som jag producerade som film på finska med titeln »Den heliga familjen«.
Hur det kommer sig att Pöysti blev chef för Dramaten vet jag inte, men det påstås att Ingmar Bergman föreslagit honom. Vad jag förstår blev det en svår tid för Pöysti. En anledning kan ha varit att den verklige ledaren för teatern var Ingmar Bergman själv, mästerlig spelare och intrigant. Det hela var motbjudande för Pöysti. Han var inte alls okunnig om vad det innebar att leda en teater, men in- trigspelet i Stockholm blev för mycket för honom. Efter denna period ägnade han sig helt åt vad han verkligen kunde, spela, på finska och svenska, teater, film och tv.
Han hade en närvaro på scenen som är svår att beskriva verbalt. Hans stora roller, såsom Galilei i Brechts pjäs, förblir oförglömliga för dem som upplevt dem.
Själv lärde jag känna Pöysti som en vänskaplig, öppen och rolig person. Det karelska arvet, kanske. Vissa regissörer har påstått att han var mycket envis och höll fast vid den tolkning han bestämt sig för. Jag gav honom en liten roll mot Erland Josephson i min film »Dirty story«. Han var, som han nästan alltid var, perfekt.
Perfektion är kanske fel ord. Han var bra på att segla, bra på att spela. Han var unik, helt enkelt.
