Lennart Hellsing

Lennart Hellsing hade inget till övers för vardagar. Inte när livet kan vara en fest. Fest som i bakverk och vänner, mat och cigaretter, obegripliga mängder socker i kaffet och guld på servetterna.

Under många år var luciafesterna hemma hos Lennart Hellsing, Yvonne Lombard och de fem barnen legendariska. De pågick från fem på morgonen till långt in på natten och samlade en oräknad mängd kulturpersoner från vänkretsen. Senare blev festerna på lantstället på Fårö omsusade som lyckliga sommardrömmar där Lennart kunde överraska gästerna med kluriga uppfinningar. Mellan bjudningarna arbetade han som vanligt på nätterna och sov halva dagarna. Telefonen fick vara påslagen mellan åtta och nio på morgonen, när han med största säkerhet sov.

När svärföräldrarna erbjöd vardagsporslin i lysningspresent utropade Lennart: »Det finns inga vardagar«, enligt Yvonne.

Berättelsen om Lennart Hellsings liv har många ingredienser av saga, kanske för att han själv formulerade den. I småskolan frågade fröken: »Vad ska det bli av Lennart, som stavar så dåligt?« varvid Lennart svarade »Författare«.

Han föddes in i en idyllisk borgerlig bruksmiljö i Bergslagen, men affärerna gick dåligt för fadern, föräldrarna skildes och när Lennart fyllde sju år flyttade han tillsammans med sin bror och sin mor till Stockholm. Där bytte de mellan idel mindre och kallare lägenheter. Han har beskrivit sin uppväxt som en social resa i utförsbacke.

Men samtidigt fanns de exotiska rötterna. Mormors mormor var slav på socker-plantage i Guyana och rätt vad det var ärvde Lennart en hel by på den skotska whisky-ön Isley från sin mammas sida av släkten.

Själv ansåg han att erfarenhet var nödvändig för en god författare. Han hade tänkt sig att gå ut på sjön, men blev i stället ingenjör av en inget vidare sort, slog han fast i en intervju. Resandet gick det bättre med, han gav sig tidigt ut som luffare. Som tolvårig scout fick han friheten att cykla till både Göteborg och Värmland med kompisar, en kexburk och ihoplappade tält. Så småningom blev det långa resor i Europa, Nordafrika och till Sahara. I Marrakesh införskaffade han en mörkblå burnus, en lång yllemantel med luva, som fick en viktig roll i den hellsingska historien. Den bar han nämligen när han träffade Yvonne Lombard på en konsthögskolefest och det var början till en livslång kärlekshistoria.

Tillsammans fick de fem barn, som ibland har beklagat sig över en pappa som visserligen var bra på att leka, men saknade vardaglig närvaro och tydliga normer. Samma förhållningssätt går igen i Lennart Hellsings barnböcker. Aldrig att någon bedöms eller får stå sitt kast, allt ska vara just som det är – ju galnare desto bättre.

Som författare var Lennart Hellsing en porlande källa av ord och ramsor, han har berikat flera generationer av barn med lapprikor, puddingpastejer och kristallbonbonjärer. Han har skapat ett språk utan tydligt syfte, vilket var ett syfte i sig.

Han var nämligen kritisk till all form av auktoritär pedagogik och nyttotankar omkring litteraturen. Att lära skulle vara ett lustfyllt äventyr, inspirerat av god konst. Med den drivkraften slogs han med mild framtoning för barnkulturens konstnärliga status och var bland annat med och startade Barnboksinstitutet liksom han var med och grundlade dagens Författarförbund.

När Lennart Hellsing 1966 kom ut med boken om Bagar Bengtsson blev det rabalder. Han skrev om döden så vanvördigt att det fanns lärare som inte ville riskera att sätta boken i händerna på sina elever. Författaren själv verkar sällan ha låtit sig bekommas av kritik, han förklarade sin tro på barns kapacitet att förstå en saga, log mystiskt innesluten i sitt ständiga rökmoln och ansåg den samtida debatten vara ganska inskränkt.

I boken är »Bagar Bengtsson död, han har bränt sig på ett bröd och här ligger han begraven i en limpa«. Begravningståget är långt och tårar faller, men limpan ligger välbakad och fyllig i en öppen bil. Så finns magin också i de svåra ämnena, och det lätta språket även i döden.