Lennart Olson

Lennart Olson var en av de mest omskrivna och mytomspunna medlemmarna i gruppen Tio Fotografer. Under de senaste trettio åren har han främst befunnit sig på sitt ställe i Steninge i Halland där han envist jobbat med att utveckla gummi­trycket, ett kopieringsförfarande som utnyttjar en emulsion av gummi arabicum, ljuskänsligt dikromat och färgpigment. Han kallades ofta lite ironiskt för »gummi-Olson«.

Men de som kände honom väl vet att han jobbade med i stort sett alla former av fotografiska tekniker. Alltså en typisk exponent för den nyfikna efterkrigsfotografin där allt blandades, en mångsysslare som till slut inte kunde låta bli att fördjupa sig i det märkliga gummitrycket och foga samman drömska, historiska återblickar med det senaste i det svenska folkhemmet.

Det är ändå det italienska landskapet som lyser starkast i hans tidiga fotografi. Man kan nog tala om en form av fotografiskt återbruk av ett av Europas mest säregna och svårtolkade naturområden. Jag minns ännu när jag första gången i början av 1980-talet såg hans mjuktonade gummi­tryck på Camera Obscura i Gamla stan. Jag blev hänförd över den märkliga mixen av precision och dov spänning i varje enskild bild. Lennart Olson var själv lite försagd när vi gick runt på galleriet och sa inte mycket. Men han visste vad han var värd.

Vilken roll spelade han för de unga i den svenska fotografin? En kort tid efter Camera Obscura-utställningen besökte jag honom på hans gård i Steninge med utsikt över havet och det klassiskt halländska ljunglandskapet. Det var egentligen först då jag fick grepp om honom som den märkliga och envisa fotograf han var. Tillfället var Tio Fotografers årliga »stämma« där alla skulle vara med och där allt diskuterades. Olson visade runt i sina hus och berättade om sin grönkål som han odlade utanför köksfönstren. Det intressanta var hans fullständiga brist på yttre sociala ambitioner. Jag förstod att han helt enkelt bara ville producera »bilder«, pröva sin fotografi med nya motiv och få den att bli något mer än bara enkla svartvita kopior _ genom att använda en ålderdomlig teknik som få givit sig in i med framgång sedan sent 1800-tal. Hela tilltaget hade något absurt över sig, nästan otillåtet, men var samtidigt hypermodernt.

Själv fascinerades jag då främst av hans flygplansbilder med det omskrivna Draken­motivet från 1963 där ett tunt grafiskt, spetsigt streck tecknar sig mot en ljus himmel. Naturligtvis också den långa serien med broar där de mörka valven äter sig in i de toskanska bergssidorna. När jag nu bläddrar igenom de Olson-böcker jag har rycks jag ännu en gång med. Också Västerbron i Stockholm från 1954 finns där som en påminnelse om att det trots allt inte bara är de stora Emilia Romagna-bilderna (1962/1983) som dominerar över hans tidiga fotografi.

För att nu inte tala om de många enskilda ögonblicksbilderna från Sverige och Europa. En kvinna med dolt ansikte bakom ett bilfönster, den amerikanske konstnären Sam Francis på ett café i ­Paris 1953, en bild av ett ungt par i Östberga, Stockholm, 1958, som läser morgontidningen i ett halvfärdigt betongbygge (på varsin Charles Eamesstol).

Tidsbilder? Bara delvis. 1958 hade det stora folkhemsbygget ännu inte riktigt kommit i gång. Olsons bild från en Stockholmsförort fungerar främst som en förutsägelse om en epok som skulle förändra hela bilden av det moderna Sverige. Poängen i hans också kommersiella reportage, är att han aldrig fastnade i den internationella fotografins svaghet för det snabba och lätta. Det finns i stället något gediget, kraftfullt i hans bilder som han aldrig övergav, ett abstrakt bildbygge, helt enkelt, som ett hemligt språk. Och detsamma gäller naturligtvis hans över femtio dokumentärfilmer, för industrin och svensk tv. Det var här den ekonomiska överlevnaden fanns för honom, också en större frihet från det strama formspråk som dominerade i hans stillbildsfotografi.

Men så är det den där frågan om hans roll i svensk fotografi i dag. Vad var han? Dokumentärfotograf? Konstfotograf? Beställningsfotograf? Eller allt på en gång? Inte lätt att veta. Tack och lov bestämde han sig aldrig.

Peder Alton är journalist och kritiker.