Lil Terselius

När Lil Terselius 14 år gammal med sin familj flyttade från Sandared utanför Borås till Stockholm, var det inte en ödets nyck att hon genast sögs in i ett konstnärligt liv. Det var skrivet i stjärnorna, förutbestämt och därmed oundvikligt.

Terselius var nämligen latinare och som sådan hade hon lätt för språk; hon talade utöver svenska och engelska även spanska, franska och italienska. Språkkänslan handlar för de flesta om rytm. »Du vet«, brukade hon säga, »man måste gunga lite  …” Ur rytmen kom längtan efter dans. Hon började dansa för den berömda danspedagogen Lia Schubert och jazzdans hos Graham Tainton. »Visst har flickan talang«, sa Schubert. »Men hon är för inåtvänd i kroppen«, vilket för vanligt folk betyder: Lil Terselius vågade inte helt ut. 

Bye, bye till den drömmen. Men det var inget hinder – ty Terselius kom ur konstnärlig miljö. Hennes pappa – judisk som satt sig i säkerhet undan Hitler – var musikalisk och självlärd på flera instrument och samtidigt en lovande poet. Hennes mamma ville utbilda sig till pianist, men hennes självförtroende var inte stort nog för en sådan karriär.

Efter studenten blev det språkstudier för Lil och jobb som turistguide i England. Hon kom i kontakt med studentteatern, kände suget att stå på scen. Hon kom in på Dramatens scenskola. Direkt efter examen 1970 fick hon fast anställning vid Dramaten.  

Terselius – med sin knivskarpa intelligens och fysiska vitalitet, tonsäkerhet och förmåga att finna humor i det svarta – blev en del av Dramatens moderna historia. 

Under sin femtioåriga karriär på nationalscenen gjorde hon 92 roller. Det finns inte statistik på sådant men det torde vara ett rekord. Rollerna hämtades ur allt från gamla klassiker som Molière och Shake­speare till de färskaste Norénpjäser. Det var tragedier och komedier – och naturligtvis även Klas Klättermus för barn.

Det verkliga genombrottet fick hon 29 år gammal 1973 i Alf Sjöbergs uppsättning av Goldonis 1700-talspjäs Gruffet i Chiozza, som handlade om två fiskarefamiljer, deras konflikter och deras barns kärleksproblem. Inte en särskilt originell intrig, heller ingen upphetsande dagsaktualitet. Men Terselius, noterade en kritiker, »hade en blick som kunde genomborra den stackare som satt ensam och övergiven på bortre parkett«. Hennes sista roll på Dramaten var 2019 en uppsättning av den belarusiska, ryskspråkiga Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs politiskt laddade De sista vittnena, som gav röst åt sovjetiska barn under andra världskriget. I en intervju sa hon: »Den politiska teatern är på väg tillbaka.«

Djupet var stort, bredden ännu större. Terselius fanns med överallt. Energin fanns där och hon kunde – etniskt riskabelt – humoristiskt ägna sig åt det britter kallar self mockery, ett självhånande.

Dramatenveteraner minns hur hon på en Dramatenhöjdares femtioårskalas ställde sig på scenen och gjorde en parodi på sig själv: Hon tittade in på direktionen  … »å va e de som ska hända nu? … å va har jag för plats i de? … å va får jag betalt?«

Kollegerna noterade hur Terselius ofta åt lunch med teaterns grand lady Margaretha Krook, som blivit mentor för sin yngre kollega.

Terselius hade ett bullrande skratt och med servitören bubblade hon på italienska. 

Hon kunde dyka upp i de mest oväntade sammanhang och hon kom vid sin död (i sviter av en hjärnblödning) att hyllas för sina insatser i svensk tv:s största såpa-satsning, Rederiet. Jo, Terselius var med någon gång 1998. Men hon var ingen av seriens storheter.

Det var hon däremot i en roll i Jolos beredskapsserie Någonstans i Sverige.

Med sin bakgrund i dans var hon lämpad för musikaler: hon hade rollen som Sally Bowles i Cabaret på Helsingborgs stadsteater och Mama Morton i Chicago på Oscars. 

Sina språkkunskaper använde hon till att översätta pjäser, bland annat monologen Zelda. På film gjorde hon bland annat 1978 Lydia i Den allvarsamma leken efter Hjalmar Söderbergs roman och belönades med en Guldbagge. Hon var en tid programledare för  Teatercaféet i tv från Örebro – och naturligtvis var hon ett tag fackligt aktiv som ordförande i Dramatens artistklubb. På fritiden sjöng hon i en pop- och rockkör.

Terselius överallt. Alltid.