Lillemor Arvidsson

Det var morgonen den 8 februari 1990. Busschauffören hade den goda smaken att ha P1 på. Ur radion strömmade »Ekots« rapportering om att den socialdemokratiska regeringen samma dag skulle lägga förslag om pris-, löne- och strejkstopp. De glada dagarna från slutet av 1980-talet var över och regeringen kände sig tvungen att ta till minst sagt drastiska åtgärder för att kyla ner ekonomin.

Det blev tyst i bussen. Folk lyssnade. Vad är det som står på? Är regeringen så desperat? Enligt »Ekot« stod LO bakom och den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade kvällen innan applåderat tvångsåtgärderna!

Fick inte regeringen igenom förslaget i riksdagen efter en extrem snabbehandling så skulle den avgå. Det fick den inte och Ingvar Carlsson avgick bara för att komma tillbaka, dock utan stoppaket och utan Kjell-Olof Feldt som finansminister.

Men tumultet ledde också till att Sverige fick sin första riktigt välkända kvinnliga fackföreningsledare. Lillemor Arvidsson blev den första på många sätt. Efter stort motstånd 1988 valdes hon till Kommunals första kvinnliga ordförande. Därmed blev hon också den första kvinnan som överhuvudtaget lett ett LO-förbund och den första kvinnan i LO:s styrelse. 1988 såg många inom LO-leden fortfarande med stor skepsis på att det täcka könet skulle vara mäktigt sådana uppgifter.

Nu slog Lillemor Arvidsson igenom hos den breda allmänheten. Kommunal låg sist i avtalsrörelsen, förhandlingarna var i slutskedet och Kommunal hade flaggat med strejkvapnet. Regeringens strejkstopp såg ut att vara riktat mot Kommunal.

Lillemor Arvidsson var förbannad. Hon hade inte godkänt regeringens förslag. Hon var nämligen inte med på mötet när LO:s styrelse diskuterade åtgärderna. Tidigare hade hon också dundrat ut genom bakdörren på Haga slott när regeringen försökte övertyga arbetsmarknadens parter.

Lillemor Arvidsson var spontan och utrustad med en stark intuition som vägledde henne när hon tog beslut. Då kunde det i vissa lägen vara lika bra att ta handväskan, resa sig och gå för att markera sitt missnöje. När arbetsmarknadsminister Mona Sahlin skulle försöka förklara stoppaketet för Kommunals förhandlingsdelegation blev det så stormigt att flera kommunalare hoppade av sina politiska uppdrag för socialdemokraterna. Lillemor Arvidsson avgick också ur socialdemokraternas parti-styrelse efter bara ett år.

Hon lämnade också Nordeas styrelse före bankkraschen. Hon kände sig inte bekväm i sammanhang där många män tog sig själva på väldigt stort allvar.

Lillemor Arvidsson blev populär för att hon var så vanlig och så öppen. Långt innan politiker pratade privat i tv-sofforna bjöd hon på hemmahosreportage.

Hon var omtyckt bland Kommunals medlemmar som uppskattade en undersköterska från Uddevalla som gått den långa fackliga vägen. Hennes humor tog sig bland annat uttryck i de runda teckningar av Robert Nygren som Kommunal började använda och som fortfarande förknippas med förbundet. Deviser som »Ingen skulle vara gladare än jag om du hade bättre betalt – Jo jag« fick medlemmarna att skratta igenkännande.

Men Lillemor Arvidsson var också i hög grad drivande i att omforma Kommunal. Det dög inte längre att bara säga nej. Ungarna på fritidsgården måste få flytta pingisborden själva, tidigare skulle det skötas av kommunalanställd personal. Det var också bara att försöka göra det bästa av situationen när privata entreprenörer började göra sina intåg i vården och omsorgen.

Hon var ensamstående och gift med jobbet. Först på sin 50-årsdag träffade hon Fritiof Ekelund, ombudsman på Kommunals systerförbund i Norge. Hon blev särbo och jobbade på. Till slut blev det för mycket, magsår och utbrändhet. Lillemor Arvidsson avgick efter sju år som Kommunals ordförande. Efter några års vila återkom hon som Gotlands populäraste landshövding hittills om man får tro de lokala journalisterna.

Hon kunde ha fortsatt längre men slutade efter sex år. Sedan blev det några lugnare pensionärsår innan cancern snabbt skickade en modern pionjär till historien.

Anders Jonsson, presschef för Saco och fd politisk reporter