Lillemor Östlin

Lillemor »Lillan« Östlin ringde inte ofta. Hon mejlade helst. Men en kväll var hon i luren och berättade skrattande hur hon natten innan hade vaknat av att det bankade hårt på lägenhetsdörren:

»Jag hann öppna innan dom hunnit slå sönder dörren.«

I bara nattsärken möttes hon av pipan på ett automatvapen.

»Dom hade rena krigsutrustningen, gråklädda med hjälmar och skyddsvästar. Och nån slags gasmask också. Det rusade in ett helt gäng.«

»Var det piketen?« undrade jag.

»Ja, eller insatsstyrkan. Inte vet jag, men upphetsade var dom. Jag blev beordrad att sitta på en stol i hallen och en stannade och bevakade mig medan de andra rusade runt.«

Lillan kunde höra via sin bevakande polismans radio hur de meddelade varandra att »badrummet var säkrat«.

»Och det var ju bra, tänkte jag. Man vill ju inte ha ett osäkert badrum. Men dom hittade några gram amfetamin i mina jeans, så jag blev gripen.«

Jag bad henne skriva en krönika om händelsen.

Moderligt överseende beskrev hon hur de unga, upphetsade poliserna röjde runt i den lilla tvåan. Hon visste ju att de inte skulle hitta något. Varken stora summor pengar, narkotika i mängder eller något stöldgods. Det framkom att polisen hade gripit en jämngammal kvinna i Skärholmen som hade en del amfetamin på sig. Och att kvinnan ifråga kommit från Lillans hus.

»Klart att jag känner henne. Jag känner dessvärre de flesta kvinnliga amfetaminbrukarna i Sverige. Hur skulle jag kunna göra annat? Jag har levt ihop med hundratals dömda kvinnor i år efter år på fängelserna. Även vi, av vår sort, har behov av att umgås. Vi gör som alla andra. Träffas och dricker kaffe, medan vi skvallrar om alla som inte är där.«

Ja, Lillemor »knaprade« amfetamin som det kallas när man löser upp drogen i valfri vätska och dricker. Hon, som många andra, självmedicinerade mot sin adh med några gram av drogen åt gången.

»Du vet Dick«, sa hon, »vi gamla narkomaner får ju inte ut Ritalin och sånt där, fast det nog är vi som bäst behöver det. En del köper det på stan men jag är lite gammalmodig av mig, så jag håller mig till det jag är van med.«

De flesta journalister i min generation kände till att hon varit justitieminister Lennart Geijers betalda älskarinna i ett tiotal år. År 2003 ringde dåvarande generaldirektören på Kriminalvårdsstyrelsen, Bertel Österdahl.

»Det sitter en tjej på Hinseberg och skriver på en bok om sitt liv. Skulle inte du kunna hjälpa henne?« frågade han.

»Njae  … det vet jag inte.«

»Det är Lillan, Lillemor Östlin. Kan nog bli intress   … «  Där avbröt jag.

»Visst. När kan vi börja?«

Att en fånge på en riksanstalt i Sverige skulle få tillstånd att mejla löpande, utan mellanhand, med en journalist – sånt händer bara inte. Men Österdahls engagemang gjorde att mejlväxlingen kunde inledas. Lillan skickade ett antal kapitel till det som skulle bli boken Hinsehäxan.

En del av mina råd följde hon, men ingen kunde säga till Lillan vad hon skulle göra eller inte. Jag ansåg exempelvis att läsarna sannolikt skulle vilja veta mycket mer om hennes och justitieminister Lennart Geijers »kärleksaffär«. Men det tyckte inte Lillemor Östlin:

»Han var alltid en gentleman som behandlade mig med respekt. Och då kommer jag inte nu, när han är död, att slaska i detaljer om vad vi hade för oss i sängen. Dessutom är jag lite pryd.«

Jag påpekade att hon faktiskt hade varit prostituerad.

»Man kan vara pryd ändå, Dick.«

Hur som helst blev min förläggare intresserad och boken blev en succé och med tiden en serie i SVT.

Vi höll kontakten genom åren. Träffades på förlagets årliga sammankomster. Lillan drack aldrig alkohol men gjorde i stället ett eller annat besök på toaletten för att få i sig lite amfetamin. På en av förlagsfesterna frågade jag om hon inte hade fått ihop en hel del pengar på boken.

»Ja, men det har jag haft tidigare också. Men det är klart, det här är ju vita pengar.«

Och när hon och hennes väninnor tog lite amfetamin till kaffet där hemma hos Lillan i Skärholmen, fanns kanske inte något större problem i det. Dels gjorde intäkterna från boken att dessa gram sannolikt hade inköpts med skattade pengar – dels resulterade det ju inte i att tanterna blev höga som hus och försökte råna någon bank.

Lillemor Östlin lär vara den kvinna i Sverige som har suttit flest år i fängelse. Men hon skyllde aldrig något av sina straff på någon annan. Hennes humoristiska texter lever vidare och minnet av hennes glada skratt bär jag inom mig. <

Dick Sundevall