Lisette Schulman

Lisette Schulman kallade sig »ärkesladdis«. Hon föddes som yngsta barn, åtta år efter sin närmsta storebror, i Valåsens herrgård nära Karlskoga, dotter till den excentriske och kontroversielle författaren Sven Stolpe. Hennes pappa hade konverterat till katolicismen, och det skulle också komma att förbli Lisette Schulmans tro. Innan hon började på Stenbocksskolan i Boxholm hade hon gått i klosterskolor i Köpenhamn och Genève och pratade redan flytande engelska, danska och franska när hon kom dit.

»Hon kom som en fläkt från den stora världen och kunde delta i samtal om kulturens och bildningens frågor hemma vid köksbordet«, skrev några av hennes vänner nyligen i ett minnesord i Norrköpings Tidningar.

Under sjuttiotalet gjorde hon karriär på tv. Hon ledde program som »Sveriges magasin« och tävlingsprogrammet »Pappa vet bäst«. Hon förälskade sig i stjärnproducenten Allan Schulman, som låg bakom klassiska succéer som »Kvitt eller dubbelt« och »Hylands hörna«. När de gifte sig i New York 1974 var hon 23, han 55. Han hade lämnat fru och fyra barn, så det blev ett stort rabalder, men de hade bestämt sig, och de skulle komma att vara gifta i nästan 30 år, tills Allan gick bort, och fick tre söner tillsammans.

När Lisette Schulman slutade på tv återgick hon till att plugga juridik, något hon börjat med redan då hon ännu var volontär på Nya Wermlands-Tidningen. »Mamma säger att man alltid ska avsluta det man påbörjat. Det verkar vara rätt«, sa hon långt senare i Dagens Nyheter.

Hon hade alla förutsättningar att bli en lysande mediepersonlighet, men hon valde väldigt medvetet att låta bli, och i stället verka i det tysta.

Allan Schulman älskade bygdespel, och det var vid ett sådant som paret träffade företagsledaren Sören Gyll. Han anställde Lisette Schulman som tog med familjen till företaget Uddeholm i Värmland. Dit hade hon en sorts koppling redan: Hennes mormor Astrid Cleve hade varit Uddeholms första kvinnliga forskningschef.

Lisette Schulman blev informatör på företaget. Hon hade en vida omvittnad språklig klarhet och briljans. »Hennes servar satt alltid precis en centimeter innanför linjen«, har Sören Gyll sagt. Till det kom hennes juridikexamen. Men hon hade också en skarp analytisk förmåga och en egenhet att alltid säga precis vad hon tyckte, och även det kunde ett företag ha stor nytta av.

»Hon var nog smartare än många av sina uppdragsgivare«, berättade en av hennes vänner. »Men å andra sidan var det ju smart av dem att anställa henne.«

Hon följde med Sören Gyll till Avesta, och sedan Procordia, och till sist till Volvo.

»Där hörde hon till informationsavdelningen, i alla fall på papperet. I verkligheten var hon mer konstnär och fri fågel«, skrev Aftonbladet 1999. De berättade också att hon hade ett eget rum på huvudkontoret, och att dörren in dit oftast var stängd eftersom hon rökte som en borstbindare.   

Hon ställde upp för kristdemokraterna i Varberg och fick också förtroendeuppdrag i fullmäktige, barn- och ungdomsnämnden och polisstyrelsen. Dem fick hon avsäga sig när hon flyttade till Stockholm för att börja på SAS.

Där hon själv valt att verka i det fördolda (»När något skulle sägas på högsta nivå så var det ofta Lisette som formulerade orden«, skrev några av hennes uppdragsgivare i Svenska Dagbladet) kom två av hennes söner, Alex och Calle, att göra precis tvärt om. »Det är inte utan att jag också undrar vad det egentligen är fråga om. Och jag gläds, förfäras, upprörs och generas, ler och gråter. Skäms och yvs«, skrev hon i Expressen med adress till framför allt Alex framfart i bloggosfären. »Jag håller nog trots allt på min gosse«, var rubriken. Trots det hade hon tydliga reservationer: »Att häckla människor för ett skratt är varken nytt eller särskilt svårt«, skrev hon bland annat.

Ett kort tag bloggade hon också själv. Hon sa till DN att hon hoppades den skulle bli »en motvikt till ungdomarna«. Sin egen blogg kallade hon »The Schulmeister«.