Loffe – Spexaren, skämtaren, allvaret

Klockan 20.00 den 25 december 1973 förändrades Jan Edvard Carlssons liv.

Svenska folket smälte julmaten framför tv:n. Figuren »Loffe« var född på denna dag. Tv-satsningen hette »Någonstans i Sverige«, Jolo (Jan Olof Olsson) hade skrivit, Bengt Lagerkvist regisserat. De 50 minuter långa avsnitten sändes under sju kvällar i rad på bästa sändningstid. Finalen på nyårsafton har beskrivits som ett av svensk tv-dramatiks största ögonblick.

Kanske är Janne Carlssons publika genombrott det mest magnifika Sverige skådat i genren. Alla älskade »Loffe« – och »Loffe« var inte dummare än att älska tillbaka. Han blev folkkär och skämdes inte för det. Dessutom var han inte för fin för att se till att tjäna en hacka. Roligast var när han på 1970-talet spelade in en platta, vi återkommer strax till hans musik, med den högst otidsenliga titeln »Strikt Kommersiellt«.

Efter succén som 111:an Olsson i »Någonstans i Sverige« gick Janne Carlssons karriär som på räls, helt i takt med den permittenttrafik – transiteringen av tyska soldater genom Sverige under andra världskriget skildrades så detaljerat  i »Någonstans i Sverige«.

Som son till sin stränge pappa, den svenske mästaren i tyngdlyftning tillika plåtslagaren, Erik Carlsson och mamma Tyra Törnkvist hade han också en bror, den hyllade konstnären Leopold Fare, samt systern Gerd Maria Isberg. Till detta kom morbrorskapet till en av våra främsta dansare, Pär Isberg. För säkerhets skull var »Loffe« också morfar till tv-geniet Peter Settmans två äldsta barn.

Allt detta tillsammans med ett ständigt gott humör gjorde Janne Carlsson till en konstnär som sökte sig nya vägar under hela sitt liv. Det var farser och lättsmälta filmer (som »Anderssonskans Kalle«, »47:an Löken«, »Göta Kanal« och »Rallybrudar«), men också mer hårdkokta – och avgjort mer konstnärliga utmaningar som Slasfilmatiseringarna av »Henrietta«, »På palmblad och rosor« och »Vem älskar Yngve Frej« (den sista mot Allan Edwall).

Eller som Aftonbladets Jan-Olov Andersson så fint uttrycker det:

»Han spelade lite kantstötta och mycket älskvärda personer och gjorde det med ett vemod och samtidigt en värme och humor som gick rakt in i hjärtat …«

I svårare stunder visade Loffe en viss ledsamhet över att den mer seriösa sidan av hans skådespeleri inte gavs mer uppmärksamhet. Janne Carlssons förhållande till recensentkåren i svenska medier var stram men korrekt. Alltid vänlig från hans sida, men alltför ofta ansåg han sig ignoreras med tillmälen som »Loffe Höö Höö Carlsson«, den flabbande komikern.

Musiksverige visste bättre. Och musikvärlden, för all del. Janne Carlsson var trummis i det absoluta elitskiktet. Jimi Hendrix tiggde och bad – och till slut ställde Loffe upp och kompade världsartisten. Han spelade med Dexter Gordon och gjorde ett antal produktioner tillsammans med Pugh Rogefeldt. Vid sidan av trumslageriet var Janne Carlsson också en skicklig flöjtist, saxofonist och trombonist.

Tillsammans med Bo Hansson, svensk mästare på Hammondorgel, gjorde han ett par tre inspelningar som än i dag åtnjuter kultstatus. Hammondorgel och trummor, Jesus, vilken idé! Loffe fick Nöjessverige att ytterligare höja på ögonbrynen när han bestämde sig för att gå in i kyrkan på gamla dar. Så sent som 2011 gav han sig ut på kyrkoturné.

Samma Nöjessverige andades ut när Janne Carlsson presenterade namnet på turnén: »Loffes saliga blandning av himmelsk musik«. Spexaren Loffe, men en skämtare som också vågade vara allvarlig. Det blev en högst uppskattad jazzturné, med en alltid lika oförutsägbar konstnär. Loffe var också noga med att odla ännu en disciplin i sitt konstnärskap – måleriet.

– Du är nog kvinnan i mitt liv, sa Loffe. Platsen var på restaurang Studion på S:t Eriksplan. Janne körde ett extraknäck som kändisdomare i en artisttävling för amatörer och hade fått syn på en vacker blond kvinna. Gurianne Sandven från Bergen i Norge hade just flyttat till Sverige och hade aldrig hört talas om karln som alla kallade »Loffe«. Hon svarade:

– Oj då, då får du nog ta och kontakta min man först.

Efter en romantisk brakmiddag på Fjäderholmarna vid Stockholms inlopp blev de ett par. De flyttade till Öllsjö, i sydvästra delen av Kristianstad och skapade ett vuxet liv tillsammans. Med matlagning, golf, musik och massor av vänner. Och lilla vovven förstås: »Hunden Nilsson«.

Janne Carlsson avled i cancer. Han efterlämnar dottern Sara och sambon Gurianne Sandven. För Kristianstadsbladet berättar Gurianne om deras allra sista timmar tillsammans:

– Vi badade bastu och åt kräftor. Och tittade på solnedgången.