Malik Bendjelloul
Han var så levande, så studsande, så intressant, framför allt så entusiasmerande – och det fanns en vänlig nyfikenhet i hans bruna ögon. Vi träffades för en lunchintervju för Fokus för halvtannat år sedan. Då hade Malik Bendjelloul redan levt med »Searching for Sugar Man« i över fyra år, dag och natt. Han hade satsat allt.
Ändå: nu berättade han som om det vore för första gången om Sixto Rodriguez, huvudpersonen i filmen, denne sjuttioårige singer-songwriter från Detroit som hade floppat i USA för flera decennier sedan men blivit osannolikt stor i Sydafrika och sedan glömts bort och åter upptäckts.
Malik Bendjelloul berättade också en aning försiktigt om sig själv och om de okonventionella metoder han använt för att skapa sin redan då mycket prisade film, en film som inom kort också skulle belönas med en Oscar.
När filmen var nästan färdig hade huvudfinansiären dragit in ett stöd som Malik trodde var utlovat med motiveringen att »filmen saknar de större existentiella frågor som krävs av en film som ska visas på den stora duken«, som Malik formulerade saken i sitt »Sommar«-program i radio.
Han hade tänjt på sina resurser och till exempel filmat några sekvenser i filmen med sin mobiltelefon. Han hade klippt och klistrat analogt, han hade själv tecknat förlagor till några viktiga animerade avsnitt, han hade själv skrivit all musik till filmen som inte är Rodriguez-musik.
Malik Bendjelloul förmedlade framför allt livsglädje. Tänk att detta liv kan vara så spännande, så överraskande, så fullt av möjligheter och berättelser! Jag vill, jag måste förmedla allt detta …
Men han betonade också att det inte räcker med en bra historia för att göra en dokumentärfilm. Man måste också ha människor som kan berätta historien på ett bra sätt. Han tillade nästan blygt något som säkert är en av förklaringarna till att »Searching for Sugar Man« är så bra, så övertygande och berörande:
– Jag tror att jag är bra på att få folk att berätta. Det gäller att vara intresserad, nyfiken, och att visa att man tycker om det de har att säga. Det gör människor sugna på att berätta.
Och vem kan egentligen motstå en entusiast som rest mycket långt för att fånga en bra historia? Inte ens Sixto Rodriguez, som till en början vänligt men bestämt avböjde att låta sig filmas. »Jag är ljud, inte bild. Jag är sångare, inte skådespelare.«
Men när Malik Bendjelloul ändå kom till Detroit bestämde sig sångaren för att medverka, berättade Rodriguez efter dödsbudet i förra veckan.
Malik Bendjelloul började sin filmkarriär som barnskådespelare i »Ebba och Didrik« (1990). Han studerade film vid Linnéuniversitetet i Växjö. Det ledde till jobb på tv-programmen »Barracuda« och sedan »Kobra«. Där gjorde han sig snabbt känd för okonventionella, sprakande bild- och ljudsättningar till reportagen, egna och andras. Han var ett formgeni och ett energiknippe. Ingenting tycktes omöjligt för honom.
Efter tre år på »Kobra« sa han upp sig 2006, men inte för att han ville göra längre filmer än sex-åtta-minutersinslag i tv-program.
– Jag ville helt enkelt resa och se saker, intervjua människor, leta reda på bra historier. Befinna mig i nuet.
En av de historier han hittade och först tänkte skulle passa för ett frilansinslag i »Kobra« var alltså den om Sixto Rodriguez och några sydafrikaners sökande efter den idol de trodde var död.
Historien växte, och resten är historia. Malik Bendjellouls liv förändrades. Över lunchtallriken talade han försiktigt om vad han skulle göra efter sin succéfilm. Han hade några uppslag som kanske skulle kunna bli något, bland annat en historia om en man i Sydafrika som räddade ett zoo i Beirut och kunde tala med elefanter.
Han såg nyktert på sin framgång och de möjligheter denna hade gett för hans fortsatta skapande, men framgången hade inte stigit honom åt huvudet.
– Man kan inte jämföra det man vill göra med det man har gjort. De säger att man ska smida medan järnet är varmt, men man ska inte göra något bara för att göra något. Man ska göra något för att man har en bra historia.
