Margareta Hallin

»Åldrandet är väl inte särskilt positivt för någon. Det där ovissa som man inte vet något om. Efter döden – det är ingenting, det är bara att somna in, att slippa våndas och ligga och vara rädd och uppskrämd. Det är väl fint om man kan få bli en liten fågel, eller en blomma. Men en fågel vore fint. Att flyga. Som kan drilla.«

Så uttryckte sig hovsångerskan Margareta Hallin med en blandning av förundran och tillförsikt i ett samtal med Birgitta Tollan i ett radioprogram 2013. Nu har hon mött ovissheten, nu flyger och drillar hon vidare.

Hon var en av de verkligt stora svenska sångerskorna, en koloratursopran som debuterade redan som operaelev på Stockholmsoperan 1955, som Rosina i »Barberaren i Sevilla«, och fick fast anställning ett år senare.

Hon blev en av Operans allsidigaste sopraner och ingick tillsammans med andra stjärnor – som Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén – i något som hon själv och många andra kom att kalla »Järngänget« på Operan.

Margareta Hallin sjöng i klassiska operor som »Rosenkavaljeren, »Maskeradbalen«, »La traviata« och »Rigoletto« men givetvis också i moderna verk som Hans Gefors »Christina« och Karl-Birger Blomdahls »Aniara«, där hon som den blinda poetissan gjorde en av sina allra största rollprestationer. Nattens drottning i Mozarts »Trollflöjten« brukar också nämnas som en av hennes signaturroller.

Hon var en sopran i världsklass och kunde lätt ha gjort en internationell karriär, som kollegerna Kerstin Meyer och Elisabeth Söderström. Anbud saknades inte, bland annat från den världsberömde dirigenten Georg Solti, som hörde henne i slutet av 50-talet och lovade att hon skulle få sjunga vad hon ville om hon samarbetade med honom.

Men hon ville inte, bland annat för att hon inte ville fastna i ett högt drillande sopranfack, och hon tyckte inte att hon var tillräckligt språkkunnig. I efterhand tyckte hon att hon hade valt rätt. Genom att stanna i Sverige fick hon sjunga en mycket omväxlande repertoar; under sina aktiva år på Stockholmsoperan medverkade hon i nästan alla föreställningar tills hon pensionerades 1984.

Men Margareta Hallin fortsatte förstås att sjunga i olika sammanhang långt in i 80-årsåldern; romanser, visor och till och med schlager.

»Jag tar inte de höga F:en längre, det räcker bra med höga C«, sade hon i en intervju 2013.

Hon inledde dessutom en framgångsrik karriär som tonsättare. Det började efter hennes pensionering, och ett program med Lillebror Söderlunds tonsättningar av Nils Ferlins dikter,

»Jag tyckte att det fanns för lite och ville prova med att skriva flera sånger«, berättade hon i ett radioprogram 1990.

»Jag går tillbaka till det enklaste. Det ska vara så enkelt som möjligt och ändå personligt. Tidigare gick jag i ledband hos regissörer och kapellmästare. Nu får jag göra vad jag vill, men jag måste stå för det. Det finns ingen att skylla på.«

Hon tonsatte dikter och andra texter av författare som Gustaf Fröding, Harry Martinson, Werner Aspenström, Lars Forssell, Tomas Tranströmer och inte minst August Strindberg, vars drama »Fröken Julie« hon gjorde en opera av 1990, inte för stor orkester utan för stråkkvartett.

»Jag har alltid varit förtjust i stråkar, det var Strindberg också.«

Och hon blev en skådespelerska som gärna framförde klassiska verk som monodramer, där hon växlade mellan tal, talsång och sång, till exempel i Strindbergs »Ett drömspel«, Hjalmar Bergmans »Clownen Jac« och William Shakespeares »Köpmannen i Venedig«. Dessutom ägnade hon tiden efter Operan åt att måla.

Hon tilldelades förstås mängder av priser och utmärkelser. Hennes betydelse sammanfattades fint i motiveringen för Gunn Wållgren-stipendiet, som hon fick 2006 för att hon i egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare »framstod som en av det svenska kultur-livets centralgestalter«.

Utåt kunde Margareta Hallin förefalla blyg och tillbakadragen under sitt smittande skratt, men vänner och kolleger betonar också hennes humor och starka personlighet. Hon använde sina mörkare och kanske lite farligare sidor väl i vissa roller på scenen, som drottning Kristina, lady Macbeth, Medea.

»Jag är inte så blid och timid som man kan tro. Jag har bestämda åsikter. Jag vill att det ska hända saker«, sammanfattade hon sig själv vid ett tillfälle.