Margaretha Kamprad

»Det var på Capri vi mötte varandra«. I radions nystartade P3 kunde man 1963 inte spela Sven Olof Sandbergs klassiska schlager tillräckligt ofta för småskolläraren Margaretha Stennert, 23 år. Karlstadsflickan från en välbeställd tandläkarfamilj hade som turistguide tre år tidigare mött sitt öde: en nästan 15 år äldre cigarettrökande, luggsliten, skild möbelmiljonär med klara alkoholproblem. Han hade landat på Capri med ett flygplan fullt av medarbetare från succévaruhuset i Älmhult (Ikeas enda) på belöningsresa.

Och nu hade hon sagt ja. Han var handlöst förälskad – om hon var, är initialt mer osäkert. Skulle hon få ordning på denna »ganska risiga« figur (hennes ord) som inte föll hennes mor och far i smaken? Vad var det för postordergubbe som dottern förförts av?

I 49 år var de gifta, de fick tre söner tillsammans. Han firade den förstfödde med att bjuda sin kompis tandläkaren i Älmhult på champagne och efteråt dänga glasen i väggen i vild glädje. Vad hon hade för sig under tiden är oklart. Ingvar Kamprad hade förvisso redan barn – den adopterade dottern Annika Kihlbom som levde med sin mamma.

Efter några år som ambitiös lärare i Diö, Älmhult, blev Margaretha heltidsarbetande som både mor (tre barn på sju år) och evigt jourhavande värdinna på smålandsgården, navet för den blivande miljardkoncernen. Med ikeansk logik förvandlades hemmet de facto till en konferensanläggning. Entreprenörens fru fick lära sig att se familjen som ett företag och företaget som makens egentliga familj.

Att fostra arvtagare blev primäruppgiften. Hennes man reste upp till 200 dagar årligen – imperiet växte, hon skötte pojkarna: i Sverige, i Danmark, i Schweiz. Ingvar bekände i min bok »Historien om Ikea« (1998), att hans värsta brott var att han missade sönernas uppväxt då de behövde honom som far och inte bara som mellan-landande köpman. Kanske ryms häri orsaken till att han inte lyckats formulera framtidsrollerna för trion, ingen har dubbats som efterträdare fastän de alla är mer inskolade än någon tronföljare.

Margaretha – som innan sjukdomen bröt in var en öppen, varm, glad person, totalt befriad från högmod och fåfänga – var »stolt över att vara fru Kamprad«.

Hennes sanna betydelse jämte otaliga officiella uppdrag, som invigningar av nya »hus«, kan bara hennes man vittna om. Att hon, nu efterträdd av sonen Jonas, satt i den styrande Ingka-stiftelsen var viktigt, men framförallt är det med henne Ingvar Kamprad under ett halvsekel fört det dagliga samtalet om »firman«. De kivades icke sällan men han prisade hennes obrottsliga lojalitet, hennes glädje i skog och mark, testade sina tal på henne, utsåg aldrig någon hög chef innan hon sagt sitt; när han var missnöjd med något i min bok, lät han henne läsa – och ändrade sig efter hennes synpunkter.

De reste runt i imperiet, ständigt i tjänsten. De var sällan ensamma, en kryssning genom Panama-kanalen var ett undantag av lyx. Även besöken på den älskade vingården i Provence kom att präglas av arbete. Mot en man som såg semestern som en asyl för att prata affärer, hade hon inte mycket att sätta emot. Firman, firman über alles. Hon blev sin mans bästa, med företagets medel mest kostnadseffektiva, proselyt.

När hon dog citerade kyrkoherden i Svenska kyrkan i Lausanne, där hon i åratal var omtyckt ordförande, ur Psaltaren 23. Han läste »Herren är min herde«, på värmländska:

Herren tar hann om mej

Jag ska inte sakna möe

Du gir mej så mycke gött

Så en del blir avundsjuke

Du öser välsignelse över mej

och glaset rinner över –

och jag ska få va hos Herran i evighet, amen«

Margaretha Kamprad avled i sjukhussjuka på Centre Hopital Universitaire Vaud i Lausanne med ett barnbarns hand i sin. Hon ville att hennes aska en dag skulle spridas med Ingvars över en äng i Småland.

Bertil Torekull, publicist och författare till »Historien om Ikea«