Martina Lagercrantz

Martina Ruin var 18 år gammal då hon 1939 mötte den tio år äldre poeten Olof Lagercrantz, som var god vän med hennes far, den finländske litteraturvetaren och filosofen Hans Ruin. När det politiska läget i Finland på hösten samma år försämrades på grund av Sovjetunionens krav att hyra finländska baser inkvarterades hon hos familjen Lagercrantz på Varvsgatan i Stockholm.

Tycke uppstod mellan poeten Olof och den nyblivna studentskan Martina, som många tyckte liknade Greta Garbo. Förlovning eklaterades den 30 november 1939, samma dag som Sovjetunionen anföll Finland och sovjetiska bomber föll över Helsingfors. De gifte sig en månad senare. Ytterligare ett år senare föddes det första av parets fem barn.

De levde till en början under ganska fattiga förhållanden på Söder i Stockholm, men Olof Lagercrantz inledde – uppmanad, uppmuntrad av sin unga hustru – en karriär som litteraturkritiker. Så småningom blev han mäktig kulturchef och chefredaktör på Dagens Nyheter, ofta beundrad men också stundom hårt kritiserad och hatad, ibland hotad.

Han skrev uppmärksammade artiklar i skilda ämnen och en rad hyllade böcker om stora författare som Dante, August Strindberg, James Joyce, Joseph Conrad och Stig Dagerman. Han var inte bara en enkel kulturprofil, han var en gigant i det svenska kulturlivet vid denna tid, och han angav en ton och en riktning för skrivande i sin bok »Om konsten att läsa och skriva« (1985).

De fick sextiotre år tillsammans. Martina stod för markservicen: hon ordnade stora middagar, lagade själv maten (alltid god), hon tvättade, hon städade, hon skötte trädgården (men på sommarön Härligö i Finska viken anlade Olof Lagercrantz den sommar han arbetade med sin Strindbergbok några odlingsrabatter i Strindbergs anda) och hon hade minst lika bra kontakt som sin man med de författare som ingick i den omfattande vänkretsen, stundom bättre.

Med Erik Lindegren hade hon timslånga telefonsamtal, hon skötte ibland Gunnar Ekelöfs inköp på Systembolaget eftersom han hade fått sin motbok indragen och hon uppvaktades med rosor av båda. Hon skvallrade förtroligt med Maria Wine. Tomas Tranströmer anförtrodde henne att en av hennes och Olofs middagar kändes som om han hade varit på middag hos Esaias Tegnér.

I en dagboksanteckning 1949 skrev Olof Lagercrantz att Lars Forssell och Gösta Oswald »var intagna – kanske för intagna – av Martina«. Den yngste sonen, författaren David Lagercrantz, noterade i sina minnesord om sin mor i DN att hon förutom Olof älskade Stig Dagerman mest; »och Stig älskade henne tillbaka«, så till den grad att han en dag samlade maskrosor, som Martina Lagercrantz tyckte mycket om, och lade dem i en krans kring hela deras hus i Solna.

Och hon öppnade sitt och sin Olofs hem för författare i nöd. Lars Norén bodde där en månad under en kris i sitt liv, Marit Gentele lika länge efter sin man Göran Genteles död.

Men framför allt var Martina Lagercrantz sin mans första läsare i nästan allt han skrev. Hon gav kvalificerad kritik och sporrade. »Det är så skönt att hon alltid säger precis vad hon tänker, att hon inte kommer på den tanken att ljuga när det gäller det jag skriver«, skrev Olof Lagercrantz i sin dagbok 1949.

– Mamma var inte bara hemmafru, hon bar också Olofs författarskap. Hon älskade att läsa, framför allt den moderna litteraturen och hon hade ett bra litterärt omdöme, säger hennes dotter, skådespelerskan Marika Lagercrantz.

»Hon såg när det skavde, och hon sa det genast och sårade både Olof och mig i olika generationer«, skrev David Lagercrantz i sina minnesord.

När de fem barnen hade blivit lite större började Martina Lagercrantz att arbeta som assistent på biblioteket i Gamla stan, som hon ofta förvandlade till något som liknade en litterär salong. Hon levde med litteratur, hon växte upp med litteratur. När hon var liten flicka skrev den finländske poeten Jarl Hemmer denna dikt om henne:

Måtte gyllne dagar skina

länge kring ditt ljusa hår

och då onda andar vina

då Martina

vet jag ett som återstår:

hjärtats oförstörda vår. 

Kurt Mälarstedt

Journalist