Maud Hansson Fissoun

Maud Hansson Fissoun blev först känd för sin roll i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1957) som den unga flicka som bränns på bål som häxa. Rollen är inte särskilt omfattande men en av de viktigaste. Den som sett filmen minns flickans sökande, skräckfyllda ögon när hon försöker svara på riddarens (Max von Sydows) frågor, som handlar om Guds existens.

Ett år tidigare hade Maud Hansson Fissoun filmdebuterat i Kenne Fants film Tarps Elin som dotter till huvudpersonen, spelad av Eva Dahlbeck. Efter häxrollen hade hon en liten roll i Ingmar Bergmans följande film, Smultronstället (1957). Fjorton år senare blev hon Lina med hela svenska folket, en skönsjungande kärlekskrank piga i Olle Hellboms filmer efter Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga. »Hujedamej sånt barn han var, ej värre tänkas kan«, sjöng hon.

Mellan de uppmärksammade filmrollerna som häxa och piga medverkade hon i teaterpjäser av så vitt skilda dramatiker som Henrik Ibsen, William Saroyan, Hjalmar Bergman, Dario Fo, Bertold Brecht och Ludvig Holberg. En viss spännvidd, alltså, och den kunde ha blivit än vidare om Ingmar Bergman fått som han ville.

Vilgot Sjöman var regissör för 491 (1964), filmen efter Lars Görlings roman om ungdomar på glid. Ingmar Bergman var enligt Sjömans memoarer de facto producent för filmen. Han ansåg att Sjöman skulle välja en professionell skådespelerska för den känsliga rollen som den prostituerade och grovt utnyttjade flickan Steva. Bergman föreslog med emfas Maud Hansson Fissoun, som vid denna tid hade etablerat sig i ensemblen vid Stockholms stadsteater efter några år vid stadsteatern i Malmö. Där hade hon bland annat medverkat i tre av Bergmans uppsättningar, däribland Peer Gynt och Faust.

Men Maud Hansson Fissoun vågade säga nej till den store regissören. Hon ville inte vara naken i svensk film, förklarade hon. Rollen gick i stället till Lena Nyman. Det var inte första gången hon sa ifrån till Bergman, som hon visserligen uppskattade men också anklagade för att lägga sig i andras privatliv.

»Han var en riktig kärring«, säger hon i Klas Gustafsons bok om Gösta Ekman, Farbrorn som inte vill va’ stor (2010). Maud Hansson Fissoun och Gösta Ekman hade en kärleksrelation några år från hösten 1957, en relation som Ekman beskrev som »världens hetaste, mest dramatiska historia«. Enligt Hansson Fissoun orsakade Bergmans »andliga närvaro« gräl mellan henne och Gösta Ekman. »Vi hade honom under sängen!«, säger hon i Gustafsons bok.

Filmrecensenterna hyllade Maud Hansson Fissoun för hennes enda filmhuvudroll, i Göran Genteles En vacker dag (1963), men hon hade större framgång på teaterscenen efter sitt genombrott i Den kaukasiska kritcirkeln på Stockholms stadsteater samma år. Hon lämnade dock stadsteatern 1969 och frilansade därefter med film- och tv-teaterroller, teater och radioteater tills hon avslutade sin karriär i början av 1990-talet.

I mitten av 1960-talet gifte hon sig med den grekisk-ryske skådespelaren Petros Fissoun och tillbringade därefter mycket tid i Grekland, men äktenskapet slutade i skilsmässa 1982. Ännu en förklaring till att Maud Hansson Fissoun enligt mångas åsikt alltför tidigt försvann från film- och teaterlivet finns kanske i en av de få längre intervjuer hon gav under sin karriär, till tidningen Röster i Radio-tv 1991. Intervjun föranleddes av hennes medverkan i Gerda Anttis tv-pjäs Basaren.

»När jag var elev i Malmö en gång i tiden såg jag de gamla skådespelerskorna. Allt var teater för dem. Allt var att stå på en scen. Så ville jag inte ha det. Jag har aldrig varit besatt av teater. Jag lovade mig själv som ung skådespelerska att den platsen skulle yrket aldrig få ta i mitt liv«, sa hon.

Av intervjun framgick också att hon tillbringade mycket tid på sin fäbod i Dalarna. »Jag har alltid haft ett stort behov av ensamhet.«

Maud Hansson Fissoun levde sina sista år på ett vård- och omsorgsboende på Söder i Stockholm.

Kurt Mälarstedt

Journalist