Mellan innanförskap och exotism

Det fanns under sextiotalet i Stockholm kvar en yrkesgrupp som kallades skämttecknare. Oftast var de frilansare. De vandrade runt bland stadens tidningsredaktioner och försökte sälja sina alster. I allmänhet var de bohemer och drinkare, orakade och klädda i schaviga kostymer. 

För redaktörerna i Bonnierskrapan på Torsgatan fanns en oskriven regel: köp endast en teckning och utanordna 50 kronor så att tecknaren direkt kan gå till kassan, kvittera ut arvodet i kontanter och återgå till sitt pilsnersjapp.

Regeln gällde dock inte den trulige, missmodige Rolf Gustafson, med signaturen Gurr, ty han var så rolig. Av honom var det tillåtet att köpa två teckningar.  

Men dispensen gällde också en helt ny skämttecknare på den svenska mediescenen, en rund liten tjugoåring med exotiskt utseende, alltid nytvättad och iförd eleganta kläder. Även av Ardy Strüwer var det tillåtet för redaktörerna att köpa två teckningar – därför att han var så trevlig, hade en glad uppsyn och förde en pigg konversation (samt att  stålarna i hans fall inte gick raka vägen till pilsnersjappet).  

Också i sina komiska teckningar – mera detaljrika och surrealistiska, rundare, sexigare än de svenska konkurrenternas – hade han med sig sin exotism; han hade fått inspirationen till dem i Paris.

Detta var början på ännu en lyckad invandrarberättelse i Sverige. Termen ”god integration” fanns väl knappast då, men den passar: Strüwer stod för innanförskap.  

Men aldrig helt. När han gick vidare i karriären och blev ”riktig” konstnär använde han sig av sitt indonesiska ursprung. Hans tavlor var färgstarka och orientaliska. ”Som en optisk oas”, sa han själv. 

Eduard Arnaud Strüwer föddes i Batavia,  som Indonesiens huvudstad Jakarta hette på den tiden landet var en nederländsk koloni. Sin utbildning skaffade han på Koninklijke Academie van Beeldende Kunsten i kolonialmaktens huvudstad Haag, där han samtidigt spelade fotboll på elitnivå i FC Den Haag. Han blev senare gästelev vid Konstakademiens grafiska avdelning i Stockholm. 

Här i Sverige levde han som fisken i vattnet. Han fanns tidigt med som komiker och manusförfattare i tv. Under sextio- och sjuttiotalen var han partner till Lasse Åberg i underhållningsprogram med titlar som ”Lösnäsan” och ”Är vi roliga?”. Åberg har gett dem karakteristiken: ”Vi var avantgardistiska, vi var före vår tid. Det vi gjorde var en helt annan typ av humor än den som tidigare visats. Vi var föregångare till Monty Python.”  

För konstnären handlade det om korta slapstick-sketcher. Han fick roller i filmer med titlar som ”Oj oj oj eller Sången om den eldröda hummern”. 

Strüwer har också skildrats som ”en dynamisk och matglad herre”. Alltså var det självklart att han som kändis lagade maten, när den galanta nattklubben Alexandras arrangerade ”indonesiska festkvällar”.  

Som målare, tecknare, grafiker, glaskonstnär och barnboksillustratör hade Ardy Strüwer kvinnokroppen som återkommande motiv; han har själv använt beskrivningar som "sensuell surrealism" och "postmodern flower power" om sin konst. Hans tavlor finns både på Moderna museet i Stockholm och Gemeente museum i Haag.  

På frågan om vilken av hans målningar han själv tyckte mest om svarade han: ”Den som jag ska göra i morgon. Alla konstnärer drömmer om en optisk orgasm, om att måla en tavla som går till konsthistorien. Att göra en Mona Lisa, en Guernica eller Nattvarden. Så som da Vinci och Picasso och Rembrandt gjorde. Jag vill också göra världen vackrare och gladare. Det vore ungefär som att träffa Gud. När jag målat en tavla som jag är riktigt nöjd med känns det som om jag ger Gud någonting vackert.”  

Och köp gärna två.