Mera Svensson kan ingen bli

Mera Svensson kan ingen bli än den som själv bär namnet och blir folkkär stjärna i tv-serien ”Svensson, Svensson”. Som Allan Svensson.  Som butter bakåtsträvande brevbärare fångade han in en del av den svenska mannens folkkynne. Rollen som Gustav Svensson fick han 1996 i tv. Det blev fyra säsonger och 50 avsnitt plus två långfilmer och senare också teater. Ett avsnitt i november 1996 sågs av 3 395 000 tittare och under sin andra säsong hade serien aldrig under 2,5 miljoner tittare. I likhet med Kalle Anka är Gustav Svensson numera också ett fast inslag i SVT:s tablå på julafton.  

Familjen Svensson  är en ovanligt vanlig familj. Den bor i seriens början på Trollstigen 12 i Vivalla i Örebro. Pappa Gustav är brevbärare, socialdemokrat, sur, missunnsam och självömkande. Hans livsintresse är bollsporter och tecknade barnprogram, Björn Borg är hans stora idol och ögonstenen är en Volvo 242. Mamma Lena, spelad av Suzanne Reuter, jobbar på bank och är mer höger. Helt klart är hon betydligt smartare än han. Hon lämnar banken och blir kommunalpolitiker för borgarna. 

Familjen Svensson går vidare med sina liv, alla utvecklas – utom Gustav. Posten rationaliserar bort honom. Han blir  förtidspensionär. 

Livet i serien och privatlivet smälte även in i varandra. Gabriel Odenhammar som spelade sonen Max har berättat:  ”Min riktiga pappa dog 2016. Då ringde jag upp Allan och sa: 'Nu är det bara du kvar.'  

'Är det så, gubben?', svarade han. Jag var alltid gubben för honom.” 

Allan Svensson var född i Stockholm men växte senare upp i Tranemo i Västergötland. Han utbildade sig vid Skara skolscen och därefter vid Teaterhögskolan i Göteborg. Hans tidigaste roller var också de kärnsvenska, dels i tv-serien ”Soldat med brutet gevär”, byggd på Vilhelm Mobergs roman. Svensson spelade brodern till huvudpersonen Valter Sträng, som växer upp som son till en indelt soldat i Småland och möter både socialismen och nykterhetsrörelsen. Det verkliga genombrottet kom dock med rollen som den unge hemmasonen Erik i ”Hedebyborna”. 

Fast Allan Svensson kunde även gestalta komplexa och svinaktiga roller; det visade han som Göran Lindberg i pjäsen ”Fallet Kapten Klänning” på Uppsala stadsteater. Mindre otäck men kontroversiell var han som  Jan Stenbeck i ”Fursten”. Hans styrka som skådespelare, sammanfattade Dagens Nyheters kritiker Ingegärd  Waaranperä, var att han i sin framtoning hade ”perfekt komisk timing och en hjärtevarm elakhet”. 

Sitt kändisskap hanterade han genom återhållsamhet. ”Jag är känslig för det privata”, sa han, ”och därför har tackat nej till 'Stjärnorna på slottet' tre gånger.” 

När Allan Svensson av en veckotidning fick frågan om vad han hade för hobby funderade han en lång stund innan han svarade: ”Jag jobbar med min hobby.” Efteråt tillade han: ”När jag insåg det blev jag så lycklig att jag gick ut på puben och firade.”  

Under sjtuttiotalet var han gift med en läkare som han har en son med, men de skilde sig. I en intervju senare sa han: ”Jag tycker om att spela sommarteater. Jag är singel. Om jag haft en familj med små barn hade det nog varit knepigare. Men rörelsefriheten är stor när man inte har någon annan att ta hänsyn till.” 

Han fortsatte: ”Jag tänker inte gå i pension. Jag har tjänat bra i mitt liv, men jag har inte pensionssparat. Jag gör av med pengarna direkt.” 

Men slutakten i Svenssons liv blev inte som han hade velat skriva den. För tre år sedan tvingades han ge upp sitt älskade yrke och flytta in på ett vårdhem. ”Jag fick minnesstörningar”, sa han till en reporter. Svärdottern  Linda Van Den Tempel berättade: ”Vi hälsar på honom med barnbarnen Isolde och Tilde. Det uppskattar han. Allra gladast blir han när vi tar med vår hund Enzo.” 

Till minnesproblemen fogade sig prostatacancer. Ridå.