Mohammed Knut Bernström

Detta var i mitten av 1980-talet. En nyligen pensionerad svensk diplomat ringde mig, en med lång karriär inom utrikesförvaltningen krönt med två ambassadörsposter, i Madrid och i Rabat, Marocko.

Hans ärende till mig, då rätt nybliven professor i islamologi, var att fråga vad jag ansåg om behovet av en ny koranöversättning till svenska. Han hade just börjat ett sådant arbete. Mitt svar var att eftersom det redan fanns tre goda översättningar, och den senaste av dem, K. V. Zetterstéens från 1917, hade kommit i nytryck 1979 såg jag inget sådant behov, men att det behövdes svenska översättningar av en rad andra verk från islams första tid, till exempel en översättning av åtminstone någon av hadith-samlingarna (hadith: yttrande av Muhammed). Den klassiska boken om Muhammeds liv, »Ibn Hishams Siratu rasuli llah« fanns inte heller på svenska.

Men när Mohammed Knut Bernströms arbete Koranens budskap kom ut 1998, såg jag att vad han syftat till var något annat än en översättning.

Zetterstéen översatte korantext vid 1900-talets början på uppdrag av dåvarande professorn och religionshistorikern Nathan Söderblom. Studenter och bildad allmänhet borde ha tillgång till alla betydande religiösa texter. Zetterstéens frågeställning var alltså denna: Hur ska jag återge vad dessa arabiska meningar betydde på 600-talet på Arabiska halvön? Bernströms frågeställning är en annan: Hur ska jag och andra svenska muslimer förstå budskapet i denna arabiska text? Inte vad den betydde i en annan tid och miljö utan vad den betyder. Vad innebär den i den troendes liv? En målgrupp som han uttryckligen nämner (men som just inte existerade på Söderbloms tid) är svenska muslimer.
Bernströms egen religiösa utveckling förklarar hans problematik.

Han föddes 1919 i Saltsjöbaden i en släkt där det fanns både protestanter och katoliker. Han konverterade till katolicismen i unga år. Katolicismen blev under 1960-talet problematisk, berättar han. Andra Vatikankonciliet ruskade om det traditionsgivna, latinet fick vika för folkspråken, slagordet var »aggiornamento«, modernisering. För Bernström kom det i strid med idén om en religion som något fast. Det av Gud givna måste väl vara beständigt?

Vistelsen och bosättningen i Marocko blev avgörande för honom. Han fann det permanenta i islam, dess ritualer och dess koran vars arabiska text hade evig giltighet. Inget koncilium kunde ändra på detta. Efter lång tid – 1986 – konverterade han till islam.

Men hur skulle den heliga texten förstås? En hjälp för honom blev den översättning och kommentar som hade skrivits av Muhammad Asad (tidigare Leopold Weiss, likaså konvertit, men från judendomen). Den kommentaren återges i »Koranens« budskap, men bearbetad och kompletterad. De europeiska referensramarna hos Muhammad Asad och Bernström är väsentliga för hur den svenska texten utformats. Den ska förstås av människor med den världsbilden. Det är alltså inte en översättning utan en parafras, en predikan med utgångspunkt i den arabiska texten. Där Zetterstéen i sin strävan att översätta så ordagrant som möjligt har tre ord har Bernström sju eller flera och därjämte fotnoter där han vill precisera innebörden.

Det gör boken värdefull också för den icke troende: Så här uppfattas »Koranens« innehåll och konsekvenser av en bildad svensk troende muslim i dag.

Bernström var med sin mjuka framtoning och sin respekt för andra en behaglig bekantskap. Det fanns i hans religiösa engagemang en självmedvetenhet men också en ödmjukhet. Han bad uttryckligen om kommentarer till sina tolkningar. Fanns det andra möjliga sätt att förstå texten? För honom var den arabiska texten sakrosankt, men varje förståelse av den var en mänsklig ansträngning och kunde vara fel eller missvisande.

Något av en ironi är väl detta att Bernström som lämnade katolicismen för att den reformerades själv genom sin modernistiska korantolkning faktiskt medverkar till reform inom svensk islam.

Efter korantolkning arbetade han med en översättning just av en av de klassiska hadith-samlingarna.