Moki Cherry

Året är 1971. Moderna museet arrangerar utställningen »Utopier och visioner«. Familjen Cherry – Moki, Don och barnen Neneh och Eagle Eye – flyttar in i Skeppsholmens gamla fängelse, bredvid museet. Till utställningen hör en stor kupol, konstruerad av Bengt Carling och inredd av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet är ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta! Smakprov på musiken finns på LP:n »Organic Music« med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. På 60-talet kom hon till Stockholm för att studera på Beckmans designskola. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. »Allt verkar vara fest«, skrev en recensent när kvinnornas vänskap, konst och liv på 2000-talet dokumenterades av »K-Special« på tv.

Monika mötte musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till skolan i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle Eye och flyttade med barnen till Skåne. När familjen Roney köpt hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med barn från trakten. Premiär i Tågarps skola och sen ut på turné till Stockholm, Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Shanti Roney.

Hon var en internationell konstnär – en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, använde olika material. Efter arbetet i textil började hon göra ett slags lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. I somras, på Galleri Kleerup i Stockholm, visades bild- och fotokollage.

Lekfull konst, färgrik och livsglad men ändå med en ilsken ton. Samhällskritiken blev tydligast i bildkollagen, där en annons för kvinnliga underkläder kunde sammanföras med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry hade utställningar både i Sverige och New York men fick aldrig något riktigt genombrott. »Hon kunde bli så ledsen när hennes konst inte uppmärksammades«, säger Gert-Olle Göransson på Galleri Ping-Pong i Malmö.

Halva året bodde familjen Cherry i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser.

Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfoajé men teatern gick i konkurs. Moki ordnade snabbt tre nya lokaler: en lägenhet, en damfrisering och en restaurang. Eller när tjejerna gjorde stan, inga pengar hade de men blev lika glatt mottagna på bakgårdsfester som glamourösa partyn.

»Hon älskade det vackra«, säger Tonie. »Varje liten måltid skulle vara vacker.« Skolan i Tågarp blev ett Moki Cherry-hus. Trädgården skulle blomma. När Don, Moki och barnen reste på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med spritkök, vacker duk och fint porslin.

Till begravningen i Farstorps kyrka den 25 september kom familj och släkt, vänner från många länder och folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt »Ode to Silence« och gitarristen Jayadeva spelade och sjöng »Butterfly Friend« med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt samlades man i Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, dikter och musik. »Det var årets fest«, säger en av vännerna. »Man trodde att Moki och Don skulle komma in och vara med på festen«, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog där.