Nasser »Honestly« Jebril

Den svenska hiphopmusiken är en relativt ung genre. Bara 40 år har den levt, mindre än medellivslängden för en person, men nästan precis lika länge som rapparen Nasser Jebril. Hans livslängd tangerar hiphopens, och precis på samma vis speglar hans karaktär hiphopens egenskaper.

Nasser släppte musik främst under artistnamnet Honestly – men också under sina alias Naserito, The Bizniss och Levantino. Han gjorde sig först ett namn på rapscenen i Lund och slog igenom för en större publik i början av 00-talet då han släppte sitt debutalbum »Honest lies«. Om man är barn av 90-talets hiphop, som Honestly var, så är man barn av den så kallade guldåldern. Den kallas så delvis för att det är under 90-talet som hiphopkulturens stil men också dess kärnvärden utvecklads fullt ut och genren presenterar det som är så kallad klassisk hiphop. Honestlys röst kommer för alltid att vara en av de mest karakteristiska inom svensk hiphop. Med en riktigt bred djup bas som ofta går i moll, lite sliriga r-ljud och en tydlig baktung heshet i de övre tonerna. Det brukar sägas inom hiphoppen att man kan återkalla hans röst i huvudet när man vill – få röster är så snabbt identifierbara som hans. Han var också en av de få inom rapmusik i Sverige som kunde hantera hiphoppens första språk engelskan. Han rappade på engelska som om han vore amerikan med ett brett ordförråd, och med ett uttal och en intonation helt utan avvikelser som antydde att han var svenskspråkig. Det här är ovanligt i Sverige och det gav honom respekt inom genren.

Han representerade också den starka gör-det-själv-andan inom hiphoppen, som kommit till eftersom hiphopkulturen, likt punken, grodde ur ett socialt utanförskap och fattigdom med aktörer som fick lära sig att arbeta oberoende. Honestly gjorde så. Enträget återkom han ständigt till rappen och till att skapa hiphopmusik. Han blev aldrig mainstream och han fick aldrig ett bredare erkännande, och mellan låtsläppen slocknade mer eller mindre hajpen kring honom genom åren – men han kom alltid tillbaka med ny musik. Man kunde ibland undra vad det var som drev honom, särskilt eftersom vi lever i en hajpkultur där artister jagar lajks och delningar i sociala medier. Hajpkulturen har drabbat hiphoppen mer än andra genrer eftersom genrens publik är ung och teknikliberal och högaktiv inom allt digitalt. Honestly hade aldrig en hajp, det blev aldrig en karriär av hiphoppen men han fortsatte att släppa ny rapmusik till och med det sista året i livet. Han var en av få kvarvarande artister inom hiphop som var aktiv oberoende av bekräftelse. Det var som att han inte kunde släppa hiphopen, han var kvar i sin kärlek till hiphopen, för att den var en del av honom.

Sverige är litet och den svenska hiphoppen ännu mindre. I ett sådant begränsat sammanhang blir en så stark Lundaprofil inom genren en hörnsten i den svenska hiphophistorien. Genom åren då jag var programledare för landets hittills största hiphopprogram, »Kärleksattacken« i Sveriges Radio, så kom Honestly på tal med jämna mellanrum. Andra hiphopartister från Skåne log alltid när de pratade om honom. Till skillnad från anekdoter om de flesta andra rappare så handlade anekdoterna om honom aldrig om rackartyg eller andra sensationer, det pratades alltid om honom med kärlek och med en myskänsla. Han var en sådan som de alla tyckte om.

Jag minns honom med samma myskänsla. När jag letar fram gamla mejl från honom är de alltid skrivna i en trevlig och ödmjuk ton. Från en kille som inte tar sig själv på för stort allvar. En kille som är glad över att få stå på hiphoparenan. Glädje och smileys präglar alla mejl.

Nu sörjs Nasser Jebril av den svenska hiphopvärlden. Hiphoppen har blivit lite fattigare på den sanna kärleken till hiphoppen och den positiva energin. Den fantastiska rapparen Honestly lämnar efter sig en dotter, åtta syskon, mamma och pappa. <

Ametist Azordegan

Journalist