Nils-Bertil Dahlander

Det finns människor som aldrig behöver fundera så värst mycket på vad de ska bli när de blir stora. Nils-Bertil Dahlander från Mölndal var en av dem. Han började tidigt med att slå på saker och skulle aldrig sluta under hela sitt liv. Han fick piano- och fiollektioner som barn men upphörde ändå inte att spela med sina gympaskor på bänklocket när han var i klassrummet. Han älskade rytm, och han blev trummis.

Han började uppträda redan som trettonåring med Göteborgs dragspelsdrottning Lola Svensson. Men egentligen var det jazzen som var hans stora passion, och Göteborg var förstås en provinsiell avkrok på jazzens världsatlas. Ville man kolla på Charlie Parker och Dizzy Gillespie måste man ta sig över havet.

Så han gick ner till hamnen och övertalade ett rederi att anställa honom på en av Amerikabåtarna. Färden över tog tio dagar och sedan låg båten där i New York tre-fyra dygn. De dygnen tillbringade han huvudsakligen på olika jazzklubbar.

När han kom tillbaka 1948, hade jazzen fått ett starkt uppsving i Sverige, och Nils-Bertil blev en av landets mest eftertraktade trummisar. Men efter sex år kunde han inte hålla sig längre. Han ville vara i jazzens hemland. Och han kände att han kunde lyckas där.

Ingen i Amerika skulle förstås kunna uttala namnet Nils-Bertil Dahlander, så i jazztidskriften Estrad anordnades en tävling där läsarna fick lämna förslag på artistnamn. Vinnaren föreslog Bert Dale, och Nils-Bertil såg ingen anledning att invända. Senare, när han blev amerikansk medborgare, skulle han också officiellt byta förnamn till Bert.

Men nu var det 1954 och han var fullt upptagen med att etablera sig som trummis i sitt nya hemland. Snart kompade han Benny Goodmans gamle vibrafonist Terry Gibbs. Så småningom fick pianisten Teddy Wilson höra honom och anlitade honom till sin egen orkester, sedan en annan legendarisk pianist, Earl Hines. Efter några år åkte han omkring i Europa med Chet Baker. Ingen förstod riktigt hur allt det här gick till. Det är en exceptionell karriärutveckling hur man än ser det. En del har hävdat att han helt enkelt snackade sig till jobben; han hade ett välsmort munläder och var en glad, social göteborgare som var lätt att ha omkring sig, så när han väl var med i orkestern ville man inte förlora honom.

Han spelade med många av de allra största namnen inom jazzen. Vi kan räkna upp Coleman Hawkins, Lester Young, Sonny Rollins, Phil Woods, Zoot Sims och Sonny Stitt, men då har vi bara nämnt saxofonisterna, och bara en bråkdel av dem. Och trots att han skulle leva och dö i staterna så fortsatte han genom hela sitt liv att hålla kontakten med Sverige. Monica Zetterlund, Jan Johansson och Lars Gullin var några av dem han anlitades av här hemma.

Han tvivlade aldrig på sin förmåga som trummis. Men han visste hur kvalitet lät och när han kände att han inte riktigt levde upp till sin egen standard efter ett par spelningar i Sverige 2008 sålde han sitt trumset via en musikaffär i Falkenberg. Trummande är en fysisk aktivitet och Bert hade blivit 80 år. Han kände att han sackade i tempot och inte förmådde lyfta sina medmusiker längre. Det är precis som med boxare, sa han. Det gäller att veta när det är dags att lägga av. Han slutade »cold turkey, du vet som en rökare eller en del musiker som sysslade med drugs«. Han brukade prata så, på göteborgska med inslag av amerikanska.

I sitt hem i Nevada, några mil norr om Las Vegas, gick han omkring med rullator och spelade på pennor och glas och skedar och vispar på köksbordet. Men han spelade inte längre på trummor, och det var en stor sorg. Det hade ju varit hans liv, detta. För en svensk journalist på besök konstaterade Nils-Bertil lakoniskt att: »You got to play with the cards that you’re dealt.« Men på nätterna brukade han ibland drömma att han åter satt bakom sitt trumset.

Den 6 juni somnade han in i sin säng. I stereon spelade Billie Holiday dovt. Också henne hade han spelat med. Han hade till och med fått en puss av henne, mitt framför ögonen på Lester Young.

Stefan Westrin, frilansjournalist