Nils Horner

Ibland måste de stora orden verkligen betyda något. Beskedet om mordet på journalisten Nils Horner, Sveriges Radios korrespondent i Asien, är värd att kallas en omätbar förlust i många bemärkelser. Ett antal rapporter och berättelser om något väsentligt kommer inte längre att nå ut till oss. En kollega kommer inte att ringa sitt morgonsamtal till redaktionen och en son och bror kommer inte att höra av sig till sina närmaste. Den del av vårt demokratiska samhälle som bygger på en upplyst allmänhet och på öppenhet har allvarligt skadats.

Ett journalistiskt arbete har avslutats för tidigt. Förutom den sorg som drabbar Nils närmaste och alla oss som kände Nils är hans yrkesgärning så värdefull att det gäller att inte bara beklaga det vi inte kommer att få höra, utan verkligen minnas vad han lärt oss.

Agneta Ramberg, då utrikeschef på »Ekot«, såg till att Nils kom till redaktionen. Vi lyssnade stillastående i kontrollrummet utanför »Eko«-studion och på andra platser i Radiohuset till hans långa direktberättande från ett kokande och oförutsägbart Belgrad år 2000, i samband med störtandet av Slobodan Milosevic. Det var ett mästerstycke i sig. »Nu måste jag springa«, sa han och fortsätter duckande rapportera från ett annat, något mindre utsatt ställe. Nils snabbtalade närvarande stämma och precisa ordval från konfliktområden, dramatiska händelser och naturkatastrofer gjorde oss lyssnare vetgiriga.

Nils Horner var som person lågmäld, humoristisk och intensiv. Hans genuina intresse för människors verklighet och den värld de och han levde i var den drivkraft som ständigt förde honom till olika platser och till olika öden. Någon skulle kunna kalla det rastlöst, men det var något så genuint kraftfullt som att vilja veta mer och vilja förklara det för oss – en journalistisk urkraft.

Nils reste med lätt bagage för att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle – han visste genom sin kunskap varför något skulle kunna hända någonstans och då ville han vara där. Hans kunskap och förtroendeingivande sätt skapade förutsättningar för nätverk och människors vilja att berätta. De ödena och de berättelserna blev en nödvändig analys för att vi skulle kunna förstå sammanhang.

Det fega skottet mot en lysande journalist mitt i hans yrkesutövning är också ett uttryck för det förakt som finns för demokratin och yttrande- och informationsfrihet. Journalistik är till för att ge oss alla trovärdig och allsidig kunskap om väsentliga ämnen. De parter som vill dölja sanningen eller skrämma till tystnad hotar oss alla, men journalisterna blir de verkliga offren och måltavlorna. Därför angår detta oss alla, och medvetandet om vad som pågår i olika form både i Sverige och i andra länder måste diskuteras. Det krävs att vi alla förstår mer vad som sker utöver det brutala mordet på Nils Horner.

Det är riskfritt att döda en journalist, skrev Richard Sambrook, dåvarande chef för BBC Global News, i rapporten »Killing the Messenger« för organisationen National News Safety Institute (INSI). Rapporten är avsedd att väcka medvetande hos världens ledare och medieägare om det mycket höga pris som betalas för rapportering om obekväma sanningar från och i länder där yttrandefrihet betraktas med förakt.

Rapporten innehåller en rad viktiga rekommendationer och förslag till att förbättra läget, bland annat att Internationella valutafonden (IMF) ska ta med möjligheterna för journalister att kunna arbeta fritt, som ett mätindex för att bevilja ekonomiskt stöd. Sambrook ­kallar det »impunity index«, det vill säga »skadefrihetsindex«. Frihet för media är fundamentet i yttrandefriheten, och ett mål att kämpa för är att ingen journalist ska behöva offras för att yttrandefriheten brukas.

Kabul den 11 mars 2014 kommer alltid att vara en tung dag att minnas. Med en ­förebild som Nils Horner krävs av oss att ta vid där han slutade; att på samma sätt bidra till demokrati.

Av Kerstin Brunnberg, journalist och tidigare vd för Sveriges Radio