Nina Södergren

Det var kulturafton i Galleri Svalan, den gamla bion i Borgholm. Oscar Roslund från indiebandet Just Like Wood hade gjort en EP med tonsättningar av Nina Södergrens dikter och den skulle firas. Att Nina Södergren kanske inte skulle orka vara med var alla redan införstådda med. Roslund hade därför besökt henne på Kalmar lasarett och spelat in henne när hon läste in några av sina dikter, för säkerhets skull.

Hon fick så många bra idéer till strofer på sjukhuset, berättade hennes vän Nina Lekander senare. Hennes rum låg högt upp och hon hade fin utsikt. Följde fågelstrecken med blicken.

Hon skrev varje förmiddag efter morgonkaffet. I sina dagböcker först. Sådan var hennes metod. Vissa särskilda fragment skrev hon sedan ned på lappar och stoppade ner i sin »papperskorg« på skrivbordet. De flesta lapparna kastade hon sedan, men några blev kvar, och av dem kunde det så småningom bli en diktsamling, men det tog flera år. En enda dikt kunde ibland ta fem, ibland tio år innan den var färdig, berättade hon en gång för Ölandsbladet.

Hon hade varit på Öland varje sommar sedan hennes pappa 1926 köpte sommarhus i Haga Park. Att de hamnade just där hade att göra med att hennes mamma var ornitolog, och Nina Södergren trodde att hon var den första kvinnan som var med och ringmärkte fåglar vid Ottenby på Ölands södra udde. Mamman kunde när som helst stanna till och fråga barnen: »Hör ni den småfläckade sumphönan?«

Fåglar skulle det sedan vimla av i Nina Södergrens poetiska produktion.

Hon var född och uppvuxen i Göteborg, och utbildades på Slöjdföreningen, det som senare skulle bli Högskolan för design och konsthantverk, HDK. Där fanns det en kille som ständigt sjöng visor av Dan Andersson, och Nina Södergren, då strax under tjugo, sögs in i den där världen. »Kan han så kan väl jag«, tänkte hon, berättade hon långt senare för Oskarshamns-Tidningen. Hon ville skildra sitt Öland på samma sätt som Dan Andersson besjungit sitt Dalarna.

»Men det gick förstås inte«.

Hon träffade konstnären Sigfrid »Siffran« Södergren, de gifte sig och åkte på bröllopsresa till Kongo, där Siffran var född och där hans föräldrar ännu bodde, de var missionärer. Rederiet Transatlantik behövde konst till sina skepp, så paret betalade resan delvis med Siffrans tavlor. De stannade till i många hamnar, så bara färden ner tog en och en halv månad. Nina Södergren skildrade den löpande genom resebrev som publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Sedan de kommit hem fortsatte hon skriva för dem, bland annat kåserier om livet i Hulterstad på Öland, dit familjen flyttat.

De hade det knapert, så »Siffran« fortsatte byta konst mot varor. Handelsmannen i Hulterstad blev konstsamlare medan de bodde där, klädhandlaren i Borgholm var det redan innan men fick många tillskott till sin samling. Ibland när familjen Södergren kom ut genom dörren hade vänliga grannar lagt potatis och lök på deras stenmur, har hon berättat för Ölandsbladet.

»Siffran« Södergren kom in på Konstfack i Stockholm, efter att Nina samlat ihop några av hans alster och skickat in dem. De flyttade till Bagarmossen och hon själv började jobba på olika gallerier och skulle komma att fortsätta med det i tre decennier, bland annat som intendent på Galleri Lucidor. 49 år gammal debuterade hon med diktsamlingen »Lust och fägring – dikter från Öland«. Många fler skulle följa.

Hennes dikter är avklarnat sinnliga. Hennes sista diktsamling heter »Hålla kärleken pyrande«. Där har hon redan drabbats av cancern (en av dikterna heter »Dagsjukvården, avd 18, Hus 48, plan 8«), men precis som hennes andra samlingar vibrerar den dovt av en kärlek till livet, av att ha levat. Nina Södergren dök aldrig upp på den där kulturaftonen i Borgholm. De som var där hyllade henne ändå. Oscar Ros-lund använde Nina Södergrens egna ord, från dikten »Skeppet«, när han samma kväll skrev på Facebook:

»Nina valde att cykla på mångatan ikväll. Från kalkstenshällarna, rakt ut över havet. Försvinna ljudlöst som jordugglan. Vila i frid Nina«.