”Nu är ni mina ögonvittnen”

Sosnowiec, Polen, 1942. Sedan flera dagar föll ett ihärdigt duggregn över den stora utomhusarenan några mil utanför staden. Här trängdes 30 000 judar. De väntade på att sorteras. Vuxna: hårt arbete. Barn och gamla: döden. Flera hundra hade redan skjutits av tyska vakter eller dött av kyla, hunger, sjukdom, stress eller för egen hand.  

Lea Gleitman var 18 år. Hon satt som alla andra, ihopkurad och huttrande, ihop med sina många släktingar. Svart vatten rann ner för ansiktet på hennes mamma, som i ett desperat försök att rädda sitt eget liv hade svärtat sitt gråa hår för att se yngre ut. Men färgen rann bort i regnet. Leas faster Regina vände sig mot henne och hennes fyra jämngamla kusiner och tittade allvarligt på dem: 

”Ni är de enda som har chansen att överleva. Försök att överleva, för om inte ni fem överlever så blir hela vår släkt utplånad”, sa fastern som alltså förstod vad som väntade. 

De flesta av Lea Gleitmans släktingar mördades i Auschwitz, men Lea själv överlevde Förintelsen. Efter att först ha nekats tillträde till Danmark fick hon uppehållstillstånd i Sverige. Hennes högre utbildning hade avbrutits av kriget och tyskarnas inmarsch i Polen, men i Malmö hon fick snart arbete på strumpfabrik. Och i den skånska staden, dit många andra överlevande också sökte sig, var hon djupt delaktig i att upprätta ett judiskt liv. Där gifte hon sig också med en man som kom från samma stad i Polen som hon själv. 

De flesta judarna i Malmö under efterkrigstiden hade, i likhet med Gleitman, fått se sina familjer utplånats i nazisternas folkmord. Tillsammans skapade de nya band och relationer. Hon vittnade om att det var för tungt att prata med andra, utan samma erfarenheter. Ärren satt djupt. 

År 1989 ändrades detta. Till hennes fasa kunde hon och hennes generationskamrater antisemitismen åter började sprida sig i samhället. En pådrivande kraft i detta var svensk–marockanen och förintelseförnekaren Ahmed Rami som hetsade mot judar i närradiokanalen “Radio Islam” (han dömdes sedan i en uppmärksammad rättegång till fängelse för hets mot folkgrupp). 

Svaret blev föreningen Förintelsens ögonvittnen. Ett tjugotal överlevande gick samman under mottot “Sluta aldrig berätta”. Genom besök i skolor, kyrkor, bibliotek och andra mötesplatser berättade medlemmarna om sina egna upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. 

Efter att under decennier bara ha pratat med andra överlevare om sina upplevelser började Gleitman nu höja sin röst. Hon började i skolorna. Trots att över 50 år hade gått var det till en början mycket svårt. Gråten stockade sig i halsen. Hon fick avbryta. Börja om. Men med tiden lärde hon sig att hantera känslorna och verkligen dela med sig av minnena. Under två timmar berättade sin historia med klar blick och utan skygglappar och delade med sig av en mycket svår personlig berättelse: 

Livet i ghettot. Det hårda slitet i tvångsarbetsläger. Den iskalla dödsmarchen till koncentrationslägret Bergen–Belsen. Befrielsen av brittiska trupper. Ett fruktansvärt och gripande vittnesmål inifrån den tyska nazismens dödsmaskineri. Men också, under ytan, ett budskap om vikten av att alltid behålla sin mänsklighet. För Lea Gleitman var förmågan till vänskap och närhet avgörande. Hennes instinkt att skapa nya band och hjälpa andra skiner som ett litet sprött stearinljus i det kallblodiga mördandet.  

När föreningen Förintelsens ögonvittnen började sitt arbete var de tjugo överlevare som ville och kunde prata. I och med Lea Gleitmans bortgång i somras finns ingen av dem i livet. Det finns nu mycket få personer kvar i Sverige som kan ge egna vittnesmål om Förintelsen.  

Detta var något hon själv var medveten om. Viljan att aldrig låta detta kapitel i mänskligheten glömmas eller förringas drev henne att fortsätta dela med sig, in i det sista. Under de sista åren avslutade hon sin berättelse med följande ord: ”Nu är ni mina ögonvittnen.”