Olle Ljungström

I en hjärtskärande scen i Jacob Frösséns »En film om Olle Ljungström« (2009), sitter huvudpersonen i en soffa och berättar hur fruktansvärt olycklig han är. Så tystnar han och halsar glädjelöst ur en flaska vin. Det är inte festprissens eller den utlevande rockartistens drickande vi ser, även om Olle Ljungström var bra på det också. Det är ren ångestlindring. Han är märkligt varmt klädd för att vara inomhus och jag tänker att klädlagren, precis som vinet, är ett skydd mot den värld det gör så ont för honom att leva i.

Allt, allt, allt för att tysta skriet av fasa inombords.

Lyckligtvis provade han även mer produktiva metoder för ångesthantering.

1979–1984 frontade han postpunkiga kultgruppen Reeperbahn. Rent låtmässigt förvisso en musikhistorisk fotnot; bandet erövrade flickhjärtan, inte topplistor. Men popmusik är sällan bara popmusik. Med karisma, tajming och rätt attityd kan man slå rot i unga människors hjärtan. Regissören Staffan Hildebrand förstod detta när han lät Reeperbahn spela en lätt neofascisistisk version av sig själva i kontroversiella filmsuccén »G –som i gemenskap« (1983).

Rottrådarna vindlade sig fram ända till 90-talet och dess ledande kreatörer. Stolt dysfunktionella, ofta ironiska, besatta av ytan men innerst inne dödligt allvarliga såklart: bra konst, även komedi, är ju alltid på allvar – sköt de prick på en stelnad kulturvänsters pretentiösa samhällsförbättrare och det nästan lika sklerotiska nöjesetablissemang som sprutade ur sig bredbent rock och usla filmkomedier. Topsa krönikörsgeniet Linda Skugge, humorikonerna i Killinggänget, författaren Per Hagman och filmaren Lukas Moodysson, så hittar ni garanterat DNA från Reeperbahn.

Liksom i Olle Ljungström själv, förstås. 1993 rebootade han sitt konstnärskap med ett självbetitlat soloalbum. Där blandades nonsens och coola ironier med djupaste smärta. För många olyckliga och ensamma blev hans texter livsnödvändig medicin. Inte minst tack vare hans sköra och oförställda röst, oförmögen till ett endaste falskt tonfall.

Okej, visst sjöng han rent tekniskt falskt ibland. Och han ljög som en häst travade, privat och i media. Men den inre sanningen om livets realiteter som bra konst och bra ljug förmedlar, den tummade han aldrig på. Som i de här raderna till en exfru:

»Förlåt för alla gånger jag sagt förlåt,

men inget menat.

Gå aldrig din väg.

Gå aldrig din väg.«

(»Gå aldrig din väg«, 1994)

En typiskt olleljungströmsk legering av outsäglig smärta (nästan; han förmår ju sjunga raderna) och smart ironi: Hur vet vi att just det här förlåtet är ärligt menat? Det kan vi förstås inte. I relationer går vi på ett gungfly, särskilt de viktiga. Livet är en spöklift, fast med riktiga faror i varje krök: någon dör, en annan lämnar oss, en tredje blir – åh, fasa! – tråkig.

De sista 15 åren handlade mer om en allt sjukare kropp och flytten från storstans frestelser, än om nya låtar. Men de gamla fick nytt liv när andra artister tolkade honom i TV4:s Så mycket bättre. Inte minst »Jag och min far« i Magnus Ugglas version. Låten handlar om sorgearbetet efter en död pappa. Återigen är ordet hjärtskärande på sin plats.

Fast Olle Ljungströms egen far var vid prima liv när låten skrevs. Typiskt Olle. Ljug, okonstlad poesi – och så gör det så in i helvete ont.

I smärtan kan det paradoxalt nog finnas en stark lycka. »Freedom’s just another word for nothin’ left to lose«, som Kris Kristofferson sjunger. Den som har trygghet och balans, fruktar avgrunden. Den som redan befinner sig där, kan skita högaktningsfullt i konventioner och bejaka nuet och ruset: »En vanlig dag på heroin, det räcker för mig«. (»Jag spelar vanlig«, 1993)

Olle Ljungström blev snudd på folkkär, vilket våra rumlare inte sällan blir: Cornelis, Frank Andersson, Thorsten Flinck, en ung Ulf Lundell. Vi älskar dem för att vi behöver dem. De tränger in i våra inre rum och lockar med frihet och extas, ärlighet och slängda masker. Där kan vi få vara en stund, losskopplade från kalendrar, titlar och ansvar. Tills klockan ringer och det är dags att gå till jobbet igen och spela vanlig.