Pelle Svensson
Bild: TT
När jag på nittiotalet var biträdande jurist på advokatbyrån Sju Advokater hände det att min mentor Claes Borgström tog med mig på rättegångar där han var ombud. Det var i utbildningssyfte, vilket alltid var lärorikt och en viktig del i att utvecklas som advokat.
En dag fick jag följa med på en rättegång i Nacka tingsrätt som handlade om en planerad kidnappning av finansmannen Peter Wallenberg. Det var fyra män som var åtalade. Förutom Claes var det två andra välkända Stockholmsadvokater som var ombud i målet. Deras taktik var att lägga all skuld på den fjärde åtalade mannen, som företräddes av advokat Pelle Svensson från Sundsvall.
Det här innebar att Pelle Svensson inte bara hade en åklagare emot sig, utan även några av Sveriges främsta advokater. Vem som helst skulle tycka att situationen var extremt jobbig, men det verkade som om det kompakta motståndet bara triggade honom. För varje anklagelse mot hans klient, eller mot Pelle Svensson själv för hans processföring, så bara ruskade han på sig och gick till motangrepp.
På väg tillbaka till kontoret frågade Claes om mina synpunkter från rättegången. Jag kunde med gott samvete säga att jag tyckte att han hade hållit en väldigt bra plädering. Däremot sa jag inte att den av advokaterna som hade gjort det starkaste intrycket på mig var Pelle Svensson.
Jag var alltför orutinerad för att kunna bedöma hans insatser rent juridiskt. Det var inte heller det som hade påverkat mig. Nej, det var hans totala brist på respekt i den utsatta situationen. Det mod han visade i den rättegången skulle flera blivande advokater ha haft mycket att lära sig av.
Pelle Svensson fjäskade aldrig för någon. På nittiotalet demonstrerade han ensam utanför Högsta domstolen i protest mot att beviskraven var för låga i sexualmål. Det var som att tigga om att få stryk. Medierna var inte nådiga mot honom. Utöver kritiken i sak så förlöjligades han från alla håll och kanter. Ingen advokat ställde upp på hans sida, trots att det han framförde var något som många brottmålsadvokater själva pratade om – mellan skål och vägg.
Ibland gick det snett. Att driva ett enskilt åtal i det så kallade Johanfallet, där föräldrarna genom Pelle Svenssons försorg drev ett enskilt åtal mot en man som hade åtalats och frikänts, blev en kostsam historia för föräldrarna. Åtalet trasslade dessutom till det i den efterföljande rättegången mot Thomas Quick som hade erkänt mordet och dömts, men som till slut friades. Det här fick den märkliga konsekvensen att två män har dömts för samma mord, som ändå förblivit ouppklarat.
I ett av Sveriges kändaste fall, det så kallade Lindomefallet, var Pelle Svensson advokat. Det har beskrivits som en rättegång där två män blev frikända för att de skyllde på varandra. Egentligen berodde utgången i målet på en miss från åklagaren, men det målet har lett till ett begrepp i den svenska juridiken som bygger på att hellre fria än fälla. Allmänheten var upprörd men det var en stor framgång för advokaten Pelle Svensson.
Även om han utstrålade självsäkerhet på ett traditionellt manligt sätt var Pelle Svensson inte rädd för att visa svaghet. I början av det här seklet dömdes han till fängelse för rattfylla efter en biljakt i Sundsvall och därefter drabbades han av utbrändhet. Sådana händelser skulle de flesta inte gärna skylta med, men Pelle Svensson valde att prata öppet om sina tillkortakommanden.
Pelle Svensson var inte bara en framgångsrik advokat. Han hade också en brottningskarriär i absolut världsklass med två VM-guld, två EM-guld och en silvermedalj i OS. Därefter blev han en stridbar ordförande i Svenska bBrottningsförbundet och var ledamot av ILA, det internationella brottningsförbundet. Han fick smeknamnet Pelle Sving, ett passande namn som passade in både på hans liv som brottare och advokater. Själv vill jag minnas honom för hans mod – en egenskap som är en stor bristvara nu för tiden.
Thomas Bodström
Advokat
