Per Agne Erkelius
Bild: LEIN CATO/SCANPIX (1998)
När en författare dör går jag till bokhyllan. Det är en ritual. Jag vill kontrollera om jag har något av just den författaren och om så är fallet, bläddra och läsa lite, som för att försäkra mig om att rösten finns kvar.
Den 25 februari går jag alltså dit, bara för att finna att alla böcker av Per Agne Erkelius är utlånade och i sin tur utlånade till andra, som om de vore ute på en egen turné. Det är en bild så god som någon av hans författarskap. Han har alltid haft läsare. När hans sista roman kom ut förra året, skrev Nils Schwartz i Expressen, att Erkelius namn nu ska läggas till de stora E:na: Enquist, Ekman och Evander.
Per Agne Erkelius föddes i Torsåker i Gästrikland 1935. Han utbildade sig till lärare och undervisade i samhällskunskap vid Västerbergs folkhögskola utanför Sandviken. Han blev författare på heltid i mitten av 1970-talet, tog litteraturen på stort allvar, men hade inga romantiska föreställningar om skrivandet. Trodde inte på de utvalda som födda under en lycklig stjärna kunde prestera mästerverk utan ansträngning. Att skriva var ett hantverk och gick följaktligen att lära sig. Han var med och startade skrivarverkstäder redan i början av 1980-talet.
Det fanns andra författare som kom från Gästrikland. Stig Sjödin, Anna Westerberg, Per-Gunnar Evander. Det fanns en tid då man talade om en gästrike-boom i litteraturen. Ord som boom och hype och kommers låg riktigt illa i hans mun. Per Agne Erkelius var en mycket o-hypad författare, vars privatliv var just privat, aldrig offentligt synat eller vädrat. Han satt inte i några soffor, han gjorde inga uttalanden, utom en gång, då han i två artiklar i Expressen rasade mot sitt förlag som han ansåg misskötte och struntade i den seriösa litteraturen. Då var han riktigt förbannad och lämnade förlaget, Norstedts, i vredesmod. Det såg ett tag ut som om han också tänkte lämna litteraturen men, sa han, jag har varit författare i trettio år och vill gärna fortsätta ett tag till.
Marie Peterson är författare och litteraturkritiker
Hans verklista har 21 titlar och vill man veta något om honom är det till böckerna man får gå. Samtliga romaner har tydliga självbiografiska drag; det är personligt men inte självupptaget. Man lär sig ett och annat av hans historier, djupa lärdomar som går att lagra och förvalta, både om historien och det liv som ska levas nu.
Gästrikland var hans landskap trots att han flyttade därifrån, precis som den unge mannen i hans debutroman, »Städerna vid havet«, 1961. Hans pappa var fotograf och hembygdsforskare, och det är hans dagboksanteckningar och bilder som ligger till grund för »Fotografen«, 1976. Knivskarpt skildras ett litet samhälle på den svenska landsbygden under ett halvt sekel. »Fotografen« var Per Agne Erkelius stora genombrott, första delen i en trilogi, och här, menade han själv, började hans egentliga författarskap.
Per Agne Erkelius var en undersökande författare, framför allt utforskade han det förflutnas betydelse, hur det fortsätter att påverka oss. I slutet av 1990-talet lämnade han Gästrikland som litterär domän. Han ansåg att han med ålderns rätt också kunde lämna »kallpratet« och ägna sig åt stora frågor och smärtpunkter. I »Hotell Galicja«, som kom 2009 och nominerades till både Augustpriset och Sveriges Radios romanpris, blir en ung författare förälskad i en ung judinna som han träffar på Cypern 1963. Han lovar henne att ta reda på vad som hände hennes familj efter deportationen från Paris 1942. Det är sent i livet innan han kan infria sitt löfte och med tanke på hur Erkelius brukar väva ihop sitt eget liv med fiktionen, kan man anta att han är identisk med romanens författare som får veta att han har cancer och högst två år kvar att leva. Med tiden utmätt av sjukdomen reser han till Oswiecim, som tidigare hette Auschwitz.
Det sägs att författare stjäl som skator. Men försök sno något från Per Agne Erkelius. Det går inte. Det kommer antingen att sticka ut eller lägga sig långt in i texten och glimma avslöjande och erkeliuskt. Som ett nytt och hittills okänt grundämne.